Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1849, sida 2

Ljus lyste från ett af gafvelfsenstren, men i hela den öfriga byggnaden rådde mörker. Theodor stadnade nedanför detta fenster, upptog sakta trenne små stenar från marken och kastade dem, den ena efter den andra, mot rutan. Det dröjde icke många ögonblick, innan fenstret öppnades och en fruntimmersgestalt visade sig i sin hvita klädning. Svanhilda ... engel! — utropade Theodor med dämpad röst — sköna brud, kom! Hafvet svallar af stolthet öfver att få bära dig på sina böljor ... Tyst — hviskade Svanhilda — jag kommer. Hon kastade ned nattsäcken, som innehöll hennes kläder, derpå fästade han en rehstege i fensterposten och steg djerft ned på densamma, sedan hon förut utblåst ljuset. Den unge målaren betraktade henne med oro, under det hon sväfvade öfver djupet. Afståndet till marken var dock ej särdeles stort och snart hade Theodor den sällheten, att trycka sin brud i sina armar. Han aftog sin kappa och kastade den kring hennes fina, af nattkylan darrande skuldror. Ännu en blick kastade den unga flickan på sin faders boning, grep derpå sin älskares arm och hviskade: