Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1849, sida 2

Länge stod Theodor stum af tjusning och beundran. Slutligen lutade han sig ner och kysste den sofvandes panna. IIon gjorde en rörelse i sömnen, men vaknade icke. Det är besynnerligt, — mumlade målaren för sig sjelf, jag trodde ej, att min starka själ skulle vara mäktig af den passion, hvilken man kallar kärlek. . . . Jag bedrog mig...jag älskar denna flicka . .. älskar henne med eld.... Ack hur skön är hon ej! Hvilka former, hvilka bildsköna drag ... och framför allt, hvilka lockar! Rafael! ... din Italienska Fornarina i all ära ... men skönare än min nordiska brud var hon dock icke... Men hur kan jag älska den förgängliga skönheten — jag som trodde mig brinna blott för en högre? Har jag förirrat mig ur idernas land, för att fästa mig med hela min själ vid en jordisk varelses snart flyktande skönhet? Tankfsull aflägsnade sig Theodor från soffan, öppnade dörren och gick ut i det yttre rummet, hvilket han begagnat till atelier. Han satte ljuset ifrån sig och spatserade fram och tillbaka mellan nattsäckar, koffertar och packlårar, hvilka lågo huller om buller på golfvet, väntande på bärarne, som skulle föra dem ned till fartyget. FCforts.) 0Ui——— —