passerat. Den 3 dennes fortsatte fienden beskjutningen af Fredericia, men blott med ringa verkan. Danskarne förlorade hela dagen blott 1 man död och 1 dito lätt sårad. På vestkusten af Jutland hade ett fiendtligt detachement den 1 dennes visat sig vid Ringkjöbing. Fedrelandet meddelar följande utdrag ur ett bref från Jutland: — — Man antager, att fienden icke framrycker nordligare, än han nu står, för att åter nödgas utvidga sitt utskrifningsdistrikt. I Aarhus ligga omkring 7000 man, den öfriga styrkan står i Skorby, Borum, Labvig, Lyngby, Syngbygaard, True och iner ot Aarhus. På Lyngbygård ligger prinsen af Sachsen-Altenburg med flygeladjutanten von der Tann, 3—400 soldater och 18 officerare. I Aarhus, hvarest, som ni vet, Prittwitz sjelf ligger, skall sinnesstämningen vara något nedtryckt, men der råda för öfrigt lugn och säkerhet; inga excesser hafva der egt rum. Dock lär det hafva förefallit några oordentligheter under de första reqvisitionerna norr om Aarhus i Thrige och Spörring, då fienden uppbar de fordrade lifsmedeln; såväl af dessa, som af klädespersedlar och penningar tillgreps mycket för privat räkning; dock har det varit mindre betydligt, än ryktet utspridt derom. Deremot är det sannt, som berättas om den lumpna hämnd, fienden tog på innevånarne i Norre-Snede, emedan hans hussarer der blefvo uppsnappade. Några af innevånarne blefvo illa handterade, möbler och husgeråd sönderslogos, kläder och annat, som man kunde vädra upp, stulos. Detta är i sanning ett karakteristiskt sätt att föra krig, som ställer sönerna af das grosse Vaterland på samma linie, som kossacker och tcherkesser; ty det ir att märka, att det icke är en enskilt rå hop, som för egen räkning begått detta nidingsdåd, utan den högste befälhafvaren, hvilken likasom påtryckt det laglighetens stämpel, genom att göra Jutlands värnlösa innevånare ansvarige för hans soldaters sikerhet, och genom att ålägga oss icke blott dessas rikliga försörjning med mat och dryck, så att vi sjelfva äro nära att svälta, ja på vissa orter bokstafligen göra det, utan äfven att vaka öfver våra fienders nattro, på det deras söta sömn icke måtte störas af danska dragoners olägliga ankomst. Hr Prittwitz, den förste stiftaren af denna krigslag, som är serdeles lämplig för tyska armåens maklighet, lär dessutom i sina mundtliga utlåtanden till personer af anseende, hvilka i annat ärende komma inför hans ögon, använda en icke mindre sinnrik taktik. Han beklagar nemligen oändligt, att han måste föra krig med de hederlige jutarne, men hvad skall han göra? Det är de fördömda Köpenhamnarne — mirk det noga som nu en gång vilja krig och icke kunna bringas till reson. Meningen med dessa ord är naturligtvis tydlig nog; den gode mannen försöker väcka förbittring hos jutarne mot öboarne och på det sittet för framtiden förbereda halföns införlifvande med Schlesvig och förbundsstaten. Antingen nu herr Prittwitz talar af egen drift eller efter berlinska instruktioner, framträder han sannerligen såsom en värdig och duglig representant af den tyska kältringspolitiken. — — Af plundringen i Norre-Snede meddelar Fädrelandet följande skildring, författad af ett ögonvittne: Då vi i vår magra trakt icke kunde tillfredsställa fiendens stora fordringar, ankom hit d. 8 en exekutionspatrull på 72 man husarer, hvilka inqvarterade sig i byn, för att dagen derpå upptaga de utskrifne lifsmedeln. Men om natten kommo några danska dragoner, som öfverraskade husarerna i deras sömn och tillfångatogo dem, med undantag af en, som fick tillfälle att slippa undan. Två dagar derefter gick det rykte, att fienden åter var i anmarsch mot byn, och att han kom, för att hämnas den skada, han lidit; men då ingen af oss aktivt deltagit i den nämnda affären, kunde vi icke tro, att fienden på oskyldiga och värnlösa menniskor skulle hämnas, hvad soldaterna gjort, och endast få saker blefvo derför bortförda från byn. Vid middagstiden d. 12 Juni kommo tyskarne hit med husarer i spetsen, hvilka sprängde förut och genast fordrade underrättelse om de danska soldaterna, och då de ingen fingo, svängde de sablarne kring våra hufvuden och utstötte förfärliga hotelser och förbannelser öfver oss. Nu återstod oss endast det hopp, att förhöret skulle utfalla gynnsamt och sätta en gräns för deras våldsamhet. Flere personer transporterades genast såsom fångar till lägret, der några af dem behandlades med en upprörande grymhet. Så t. ex. fick en 80-årig gubbe prygel, utan att veta hvarför, och tvenne karlar afkläddes och pryglades, utan att dock bekänna något, hvarefter alla insattes på vakten, der de af soldaterna. alltemellanåt undfägnades med stötar, slag och skällsord. Vi, som fått qvarblifva i byn, hade just icke bättre. Först måste vi utlemna matvaror, hvarunder de tyske