fallande drag samt hög, nästan kal panna, inträdde i sin dotters rum. Med en vink aflägsnade han kammarjungfrun. -Svanhilda.— började grefven, fixerande den darrande flickan med dystert rynkade ögonbryn, — adu har nu i fjorton dagars tid fått begråta och ångra din förvillelse. Den fläck, som du genom din böjelse för en simpel artist utan förmögenhet och utan anor, satt på mitt sköldemärke, måste blifva en hemlighet för hela verlden. I morgon kommer hofmarskalken, baron Stålhjerta, hit. Jag har i honom utsett en passande brudgum at dig. Låt mig derföre aldrig höra ett ord mer om den der oförskämde målaren.O min sar!— utbrast Svanhilda, som ännu ville göra ett yttersta försök att beveka grefven — yni vill då mörda ert barn! Jag säger er, att jag aldrig skall tillhora någon annan än honom, åt hvilken jag skänkt mitt hjerta.Det skola vi väl se, — återtog grefven med ett hånfullt drag kring läpparne. — -cke ett ord vidare. Du lyder — eller du känner miglMin far, — yttrade den unga flickan trotsigt — rjag känner er och vet att ni af bördshögmod vore i stånd att uppoffra ert enda barns både lycka och lif. Men om ni också icke vill gifva min hand åt den mitt bjerta valt, så var förvissad om, att ni ej skall kunna påtruga mig