målaren. Den äldste af dem hade fordom såsom litteratör väckt något uppseende i hufvudstaden, hvarest han under en följd af år redigerat en liberal tidning. Allmänheten, som i början gynnat honom, hade dock på sednare tider undandragit honom sin bevågenhet, och följden blef den naturliga, att tidningen måste upphöra af brist på prenumeranter. Den yngste af de tre vännerna — den blaserade — var en menniska, som ingalunda saknade anseende. Hans violin hade hittills försörjt honom, och på de konserter han, med benäget biträde af herrar amatörer, gifvit i åtskilliga bland våra småstäder, hade han skördat mycket bifall. Emellertid hade han slutligen ledsnat, att fara omkring på marknader och spela för creti och pleti. Han hade derföre förenat sig med stna vänner, målaren och journalisten, om en plan, hvilken de voro i begrepp att sätta i verkställighet och hvarom vi snart skola upplysa läsaren. Men bålen har redan länge rökt på bordet, vid hvilket de trenne unga männen slagit sig ner. Glasen voro fyllda. Den lille treflige journalisten harrskade sig, liksom hade han haft för afsigt, att hålla tal. Den blaserade, som misstänkte något sådant, och som hade en oförklarlig afsky för allt hvad