Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1849, sida 1

QO mm c tdp n—.Ä .Jssc igatan N:o 62; Herr B. J. Dahlanders salubod, KyrkogaN. Pettersons salubod. hörnet af Kungsoch Magasins6, samt i Hr Liebmans tobaksbod vid Breda Vägen. Prenumeicke såsom hittills med någon afgift i och för dessa utle, som önska Tidningen sig tillburen, ersätta kringbäragt varit, eller med honom öfverenskommas kan. nuft? Ja, i naturligt, i verldsligt afseende, är han det visst; men i andeligt, der lär han väl ännu aldrig egt något. Är han väl något mer än en bedröflig enskilt ledamot af sitt stånd? Har han, genom sitt visade tänkesätt i andeliga saker, i mer eller mindre mån, framställt bilden af något mera än sig sjelf? Vi fråge eder derom, J, den svenska församlingens andeliga väktare och själasörjare, som kännen hans bok, och deraf hans tänkesätt om, och vördnad för religionen; och som, i stället för, som sig bort, offentligt tillrättavisa honom, just utvalt samma man framför så många andra af edert stånd, att vid sistlidne riksdag föra eder talan och bevaka edra rättigheter. Bruken J då aldrig att tillrättavisa någon irrlärig bland eder sjelfve? Låtom oss efterse i edra kyrkoböcker. En prestman, Joh. Tybeck, som ännu lefde för icke så länge sedan, lärde i sina skrifter: att tron allena icke saliggör menniskan, utan endast tron och kärleken tillsammans; samt att Gud är en, både till väsende och person, och att Herren Gud Frälsaren Jesus Christus är den Guden. Fyra gånger blef han, för denna lära, som icke var hans, utan, såsom vi i det föregående sett, Guds ords egen lära, dragen inför domstol. I Fyra gånger frikände domstolen honom. J deremot uttalade öfver honom: afsalt ifrån embetet. Han var ingen professor, prost och kyrkoherde; förde icke eder talan; bevakade icke edra rättigheter; han var till det yttre endast en fattig huspredikant och extra ord. bataljonspredikant; men han var dock något mera till det inre; något som väl aldrig borde finnas skildt ifrån det presterliga embetet; vi kunne icke säga att det var en afbild af sitt stånd i allmänhet, till tänkesätt och tro, då han af ledamöter af detsamma blef afsatt ifrån sitt embete, för sitt tänkesätt och tro: han var predikant i Guds hus, der han nu är. Vi tro att flere hans likar finnas bland eder. En yngling som, utan afsigt att skada, utvändigt orenade en kyrkovägg, affördes nyligen till fängelset, att der försona sin förseelse. Huru straffas deremot en prestman, som icke allenast andeligen orenar Guds hus, då han sjelf icke tror på det ord, som han predikar, utan derjemte, offentligt, inför hela församlingen, visar sig i fullt arbete att nedbryta detsamma, då han, i stället för att använda all sin kunskap och förmåga till försvar för den heliga skrifts sanning och gudomlighet, utgifver skrifter, deri han förnekar dess sanning, och således äfven dess gudomliga ursprung, och derigenom söker utsläcka och tillintetgöra hela religionen? — man straffar det orda med det goda, och såsom vi sett, tilldelar honom -— hedersposter. Sägen sjelfve, J, lärare: det står ju väl till i församlingen, när sådana andans män icke allenast finnas bland eder, utan derjemte utmärkas af eder, såsom särdeles förtjente af edert förtroende? Hvad eger en sådan, af embetsbröder hedrad lärare att gifva församlingen i stället för det heliga, han sökt I frånröfva den, annat än sina egna spyor? BeI klagansvärd den församling, hvars presterskap i allmänhet icke eger bättre och upplystare begrepp om den heliga skrift, än denne professor, Pprost och kyrkoherde visat sig ega. Dess sista Sstund är kommen. — Ehuru författaren genom dessa anmärkningar öfver vår statskyrkas presterskap och okyrkliga prestbefordran visserligen vill bevisa sin sats, att den nya Jerusalems församling måste vara i annalkande, då den gamla kristna församlingen ser så ut vid betraktande af en och annan af dess presterskap, så förlora hans anmärkningar (utan afseende på någon viss person) derigenom icke sin sanning. Ty det kan ej nekas, att vederbörande kyrkostyrelser bra olika förfarit, då de lemnat hela denna bibelöfversättning oantastad, men deremot slagit sig ned på enstaka tvifvel t. ex. hos Almqvist i afseende på inspirationen hos en nya testamentets förfatI tare. Man erinre sig förfarandet mot nämnde I Almqvist, mot Lignell, Wennman, Tybeck m. fl. af kyrkans lägre presterskap och jemföre det med den djupa otro på bibelordets inspiration, som man faktiskt känner hafva vidlådt många och ännu vidlåder en och annan af kyrkans högre presterskap, och man tvingas ovilkorligen att tänka på det gamla ordspråket: de små tjufvarne hängas, men de stora få gå lösa. Svedenborgs lära vinner troligen icke många anhängare i Sverige; men om, emot förmodan så skulle inträffa, kan det icke ske på annat sätt, än att tron på bibelordets enkla sanning och gudomlighet genom kyrkans eget presterskap göres vacklande. i