Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1849, sida 1

sillfredsstellen dess rättmätiga fordringar! I detta KAS IHIOILUGU. — Eöbva MVM W2W2 säljas dels å Tidningens Annonsdelningar; men de, rand för denna utsago. Hvarken under loppet I f innevarande eller något af de efterföljande åen lär det i längden gå an att förgäta 1848, are sig nu, att man är furste, statsman, dignitär ler en man af folket. Ibland de företeelser, id hvilka man, hvad beträffar detta händelserika r, oftast tyckes dröja, är den, att öfverallt, hvarI st friheten genom intriger, stämplingar, eller mpet våld hållits tillbaka och hvarest rörelsen sch utvecklingen varit kufvade och undertryckta, ler hafva thronerna visat sig stå på ytterst skröpI iga grundvalar — ja så, att de nästan vid första lindriga skakning måste falla. En hel arme och den största personliga förslagenhet, parad med mod, förmådde icke att hålla Ludvig Philip Tuillerierna, och i det annars på nöjen och förlustelser så begifna Wien tvingade man kejsaren att fly och resignera, uppreste galgar för ministrarne och — hängde dem verkligen. I den Berlinska brackestaden förevisade man kungen som ett öknens vilddjur och lät honom med blottadt hufvud och ödmjukt krökt rygg paradera för liken efter hans upproriska undersåter. I Neapel gjorde man tillochmed den blodtörstige Ferdinand konstitutionelt sinnad — till en liten tid nemligen, och i Gibraltar hörde man de landstigna Orleaniderne från Algier förutspå, att inom ett år skulle det icke mera finnas några furstar i Europa. I sanning: om också 1848 icke hade haft att uppvisa några andra märkvärdigheter, än dessa, så skulle det dock hafva varit epokbildande och gjort sig förtjent af att helsas såI som en jemngod yngre syster till året 1789. Men så mycken vigt vi än fästa vid de stora och med Guds hjelp fruktbärande lärdomar, som I det i dessa fall gifvit. så kunna vi dock icke derutinnan allena finna 1848 års största förtjenst. Det är Paris och Frankrikes bestämmelse, att, framför alla andra städer och länder, bryta nya banor för den politiska pånyttfödelsen och utvecklingen. När nyssnämnde hufvudstads hög-— sinnade, men vilseledda ungdom och arbetarebesolkning kämpade och blödde i Junidagarnes mordiska jättestrid, när en kula från deras leder borrade sig in i den ädle general Duviviers bröst; då yttrade den döende krigaren till Cavaignac och republikens dåvarande regering följande evigt minnesvärda ord: Ifhjelpen folkets behof och hans testamente ligger nyckeln till hela den stundande framtidens gåta förvarad, likasom det ovilkorligen tvingar hvar och en att kasta en blick tillbaka på det förflutna, der det antyder orsaken till de i tiden pågående stora jäsningar och rörelser. Vår tid vill icke allenast förändringar i statsförfattningens och statsförvaltningens former; den vill icke blott republikanska institutioner för dem båda; den vill långt snarare dessa blott derföre, att den endast och allenast igenom dem finner sig kunna ärligt och fullständigt ernå den realitet, det resultat, hvarefter den sträfvar. nemligen: sociala reformer, en frihets-, jemnlikhetsoch broderlighets-andande förbättring af de förhällanden, i hvilka folket, menige man, hitintills befunnit sig till statssamfundet. Den sociala resormen, det fjerde ståndets emancipation, är den stora uppgift, vår tid har att lösa. Det är denna lära från år 1848, hvilken ingen stat och ingen statsman ostraffadt får förgäta hvarken under det innevarande eller de följande åren, så kärt det dem är, att stat och thron skola varda beståndande. I denna lära, i detta sträfvande anse vi det förflutna årets största förtjenst ligga, ehuru, såsom redan här ofvan blifvit yttradt, vi gerna erkänna vigten af de slutsatser, som kunna dragas af de enskilta missöden, som drabbat de absolutistiska, de mot friheten och dess försvarare fiendtligt sinnade furstarne, och ehuru vi medgifva, att 1848 års våldsamma skakningar böra hafva öfvertygat desse om, att deras makt hvarken är så gränslös, eller ens så vidsträckt, som de hitintills inbillat sig den vara. Att deras throner icke ännu helt och hållet sammanstörtat, kommer sig deraf, att den gamla verlden, i följd af det förtryck och det tyranni, hvarunder den så länge dignat, icke ännu kunnat resa sig i hela sin kraft. Först då, när den det kan göra, har den att förvänta få sig beskärd de nordamerikanska fristaternas afundsvärda lott. Att så en gång varder skeende, derom hafva både Napoleon, Chateaubriand och Carl XIV Johan hvar på sin tid profeterat, och alla den sednare tidens stora tilldragelser förkunna detsamma. Det är visst möjligt, att en eller annan regent, som i tia ger efter för folkviljan och sålunda afleder den vexande strömmen, ännu några decennier bortåt IL oo LA: AUnen åt sio och sin dvnasti: s i Hr N. J. Gumperts boklåda. I ren på sätt brukligt