OA2 Finnes nu redan i det hvilande förslaget genom kamrarnes beskaffenhet, genom förnekandet af personlighetsprincipen och upptagandet af census, grundvalen lagd, en förutbestammelse gifven till en stor söndring, som måste utbryta emellan första och andra kammaren, så snart de börja att arbeta; — är nemligen första kammaren, närmare besedt, icke annat än de två första ståndens intressen förenade tillhopa, under det andra kammaren motsvarar i hufvudsaken de två öfriga stånden, hvad kan man då vänta annat, efter all naturlag, efter all naturvetenskaplig erfarenhet, än en ytterligare potentierad, en yttervärre strid, när man får blott två poler för urladdningen, i stället för de gamla fyra så till sägandes roterande polerna, för att tala på naturvetenskapens språk. Inser man icke, att vådorna, långt ifrån att minskas, blifvit ökade, blifvit genom det hvilande förslaget likasom predestinerade till en olycklig I utgång? Huru mycket önskvärdare vore icke då en representation, der ingen skillnad göres emellan fattiga och rika, emellan höga och låga, emellan lärda och olärda, — ehuru der visserligen finnas om hvarandra både fattiga och rika, både höga och låga, både lärda och olärda; — der alla ledamöterna känna sig kallade i följd af sina val (ty detta beror, mer än man tror, på valsättet) icke att representera lägre intressen, utan att med fosterländskt sinne rådslå och besluta om det älskade, det dyra fäderneslandets sanna bästa. Till sådana betraktelser öfver det hvilande förslaget synes man ovilkorligen komma, då man ser det med praktisk blick och från en kristlig synpunkt. Man föregifver visserligen, att man med detta förslags förordande och genomdrifvande endast ville förbereda ett slut på afund och strider, erkännande öppet, att förslaget icke är godt; men inser man då icke, att man, långt ifrån att förbereda något slut på striderna, blott förbereder ännu våldsammare utbrott af dessa strider? En öfvergång, som är oriktig både till sin grund och till sin riktning, kan icke vara någon sann öfvergång. Det är då ett mindre ondt, om reformen dröjer några år, än om den sker i orätt I riktning. Mycket vore ännu att tillägga anmärkningsvis mot det hvilande förslaget, till exempel, angående dess invecklade beskaffenhet, angående det oformliga af landshöfdinge-embetenas inblandning, angående talmännens utnämnande af konungen, med mera, som dock allt här förbigås, att jag ej må blifva alltför vidlyftig. Blott ännu några ord: huru nära reformfrågan sammanhänger med kristendomen och huru vigtigt det är att betrakta henne från kristlig ståndpunkt, torde den djupare seende af det nu sagda redan hafva anat. I det outredda skick, hvaruti I reformfrågan ännu i allmänhet befinner sig med afseende på hennes förhållande till kristendomen, betraktas nemligen, tyvärr, reformvännerna ännu med skygga blickar af de stilla i landena; sjelfva detta fredliga sammanträde för reformens sak torde af en och annan fruktande själ anses såsom ett halft uppror; men om man får höra oss tala den sanna och lefvande kristendomens tungomål, utan fruktan, men utan bitterhet, kraftigt, men med kärlek, föra vi sanningens svärd slipadt, men icke blodtörstigt, så skola alla goda I menniskor falla oss till, en hänförelse skall måhända ännu en gång fatta land och stad, men af högre art än nyss förut; ty man skall då börja förstå, att högre, att andliga interessen verkligen äro i fråga i och med reformfrågan, hvilket man hittills rätt ofta velat förneka; — och att den, som ännu icke så fattade denna fråga, ännu icke har fattat henne i sitt djup. Jag har här endast vågat belysa några af de vigtigaste principfrågorna uti förevarande ärende; jag har vågat framställa någral reform-idåer, sådana de hafva synts mig uppvälla ur den eviga lifskällan, ur kristendomen. Detta synes mig vara religionslärarens pligt, och aldraminst får han undandraga sig detta, då han dertill uppfordras, eller utväljes att såsom ombud yttra sig. Hvad angår detaljerna eller det speciella utförandet af dessa principer — från dem må han söka hålla sig fjerran; de tillhöra den lagfarne. Motståndarne, sade jag i början, hafva varit klokare än vi; de hafva sökt ställa sig på den kristliga grundvalen, som stod ledig för dem. Men det är tid, att reformvännerna sjelfva intaga den ställning, som dem rätteligen tillhörer. Hittills har Kristi lära i och genom statskyrkan synts mången, såsom Luther kallar det, sitta i en babylonisk fångenskap; den har under 17 sekler tjenat rikedomens, lärdomens, adelsoch embetsmannaväldets interessen. I 17 sekler har Kristi lära, såsom Frithiofs ring, den han gaf sin brud, suttit på afgudabelätets arm; men han kommer väl en gång, den rätte egaren, och hugger afgudabelätet neder, vore det än afguden Balder, —