Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1849, sida 3

torde derföre också nu vara hög tid på, att de, i hvil(Införes mot betalning.) Tändernas vård oeh skötsel, samt behandling vid landoch tandköttslilanle; jemte anatomisk heskrifning om menniskans tänder. Ufter så väl utsom inländska författare sammandragen och utgifven af Il. L. Fougelberg, tandläkare i Stockholm, Detta nyss utgifna arbete ger anledning till åtskilliga reflexioner, i afseende på tandläkarekonstens tillstånd i Sverige, hvilka icke utfalla serdeles förmånligt för vårt kära sädernesland. Vi vilja icke dermed hafva sagt, att ju icke vår hufvudstad eger många både i theoretiskt och mekaniskt hänseende skickliga tandläkare, och sådana, som ifra för grundlighet och kunskapers förvärfvande äfven inom denna del af det kirurgiskt-medicinska vetandet, hvarpå äfven författaren till ofvannämnda bok sednast lemnat oss prof; men vår på erfarenheten grundade öfvertygelse är, att denna konst hitintills inom vårt land alltför litet skyddats af den allmänna sundhetens högsta vårdare, och att man vid dess utöfvande med en förunderlig bekymmerslöshet och till och med ett slags förakt icke ansett mödan värdt att fästa de kontroller, hvilka numera i hvarje civiliseradt land binda utöfvarne af hvarje konst, ja, till och med af hvarje handtverk. Följden af denna uraktlåtenhet från vederbörandes sida är naturligtvis den, att en mängd charlataner och löst folk, utan ens den ringaste aning om medicinsk eller kirurgisk kunskap, med en oförskämd fräckhet, som de alltför väl veta, att lagen aldrig bestraffar, öppet bedrifva sina bedrägerier, och Ofta med sina qvacksalfverier förstöra i stället att förbättra. Och likväl måste man erkänna, och den bildade allmänheten har också redan allt mer och mer börjat insc, att tändernas och de med dem i nära förening stående delarnas af menniskokroppen noggranna vård är af en ganska stor vigt för menniskans allmänna sundhetstillstånd, och att deras missvårdande icke allenast verkar till förstörandet af en bland menniskokroppens skönaste prydnader, utan äfven oftast medför sjukdomar och lidanden, för hvilka man vanligen endast har sig sjelf att skylla. Denna uraktlätenhet af tändernas vård och skötsel har till en stor del haft sin grund i det förakt, som man i allmänhet bittills hyst för tandläkarekonstens utöfvare, och i misstroendet till deras förmåga att hjelpa; och man har också nu sett, att ju flera kunniga och icke charlataniserande tandläkare värt land fått, desto större uppmärksamhet har man också börjat fästa vid tändernas noggranna omvardnad. Det kas händer den högsta vården om det allmänna helsotillståndet inom vårt land hvilar, med mera kraft och intresse, än hittills varit fallet, söka att genom skirpta examensfordringar och stränga förbud mot allt slags qvacksalfveri, i allmänhetens ögon höja utöfvarne af denna konst, och dymedelst åt dessa förvärfva den större allmänhetens förtroende, samt på samma gång sprida en allmännare uppmärksamhet på den stora vigt, som tändernas medicinska vård verkligen eger för menniskokroppens allmänna välbefinnande. Med så mycket mera allvar torde denna sak böra omfattas af den lagstiftande magten, som andra länders exempel visar, huru mycken vigt man der fästat vid utrotandet af alla slags charlataner inom de rent medicinska eller kirurgiska facken, samt vid skärpta och strängt iakttagna förordningar, rörande tandläkares rättighet att inom landet idka sin konst. Nord-Ameriksnska Fristaterna i första rummet visa i detta afseende såsom i åtskilligt annat en upplyst skarpsinnighet i och för statens sanna väl, och intet land i verlden har så stränga fordringar på den legaliserade tandläkarens kunskaper och insigter icke blott i sitt äQmne, utan äfven i andra, dermed beslägtade, delar af vetande. Men vi vilja här endast, såsom exempel på vårt påstående, nämna Preussen, der regeringen redan år 1825 genom, med stränga straff belagda, påbud anbefallt att ingen fick utöfva tandläkarkonsten, som ej vore verkligt studerad, och som seke serskildt afhört de akademiska föreläsningarna i osteologi, anatomi, materia medica, speciell och allmän kirurgi, kirurgisk klinik och akiuryi (läran om operationer.) Efter dessa förberedande studier, och sedan han förevisat ett af en examinerad tandläkare utgifvet betyg att han grundligt inhemtat hela den -teckniska, delen af tandläkarkonsten, måste kandidaten genomgå trenne examina, vid hvilka tvenne medicinalråd, en medicinalassessor och en tandläkare skola vara närvarande. I den första måste kandidaten skriftligen besvara sex frågor, hvilka omfatta tandläkarkonstens hela område; den andra, den praktiska, måste han på ett kadaver göra åtskilliga operationer, utdraga tänder med alla slags olika för detta ändamål befintliga instrumenter, afsåga, genomfila dem o. s. v.; i den tredje examineras han i kirurgi, fysiologi, materia medica, i kunskapen om läkemedlens beståndsdelar och beredningssätt o. s. v. Först sedan han nöjaktigt bestått alla dessa prof approberas kandidaten, och legaliseras att praktisera inom hela den preussiska staten. En lag af stor vigt i detta hänseende är dessutom den, som ålägger hvarje praktiserande tandläkare, att i likhet med andra läkare, hvarje qvartal till ministeriet insända helsoberättelser, hvarigenom naturligtvis nitet hos dessa lifvas