Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1849, sida 2

Insindt. Tröste-ord af en ömt deltagande vän vid Fru Augusta Lindhes död. Ack! hvarför gick du bort, du hulda? — svara! Du mådde ju så godt i Oscars famn! Stod så din håg att bland de sällas skara I Förflyttas redan nu i englahamn? Ack nej! För vär skull gerna än du töfvat, Jag vet du älskade oss alla ömt, Och hur ditt ädla hjerta var bedröfvadt Vid tanken på att skiljas, jag ej glömt. f En gång med modersfröjd du honom smekte, Som nyfödd slumrade bredvid dig — då, Fast glädjens leende kring läppen lekte, Der stod en tår uti ditt öga bla. Jag honom födt till arfslott i det rike Som Gud har lofvat den på honom tror, För denna tanke hvarje annan vike, Ilvad englasalighet att vara mor! — Men hvilken svår och äfventyrlig bana, Igenom denna verldens sorgedal, Bland faror, dem jag icke ens kan ana, Bland villor, frestelser förutan tal. O! låt mig, Herre! osedd få bevaka Hvart steg, hvar handling i hans lefnadslopp, Kring honom sväfva, ingen hvila smaka, Tills han, min ilekling, följer mig dit opp. Gud hörde bönen — våra tårar rinna! — Men mins du lille — en gång blir du stor, De oskuldsfulla barndomsdar försvinna, Och syndafröet i ditt hjerta gror. När du uti passionens yra tycker, Ått någon hviskar till ditt bättre jag, Att någon från förderfvets brant dig rycker, Att någon tröstar dig vid ödets slag, Lyd då! — det är din mammas röst som talar, Osynlig jemnt hon vid din sida står, Vid pröfvotidens slut, i himlens salar, Du hennes engla-anlet skåda får.