Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1849, sida 2

Utrikes nyheter. UNGERN och ÖSTERRIKE. Ur en tysk tidning låna vi följande skildring om härarnes ställning: xVid Donau har nu fälttåget börjat och sannolikt äfven vid ungersk-galiziska gränsen; tiden torde derför vara inne att göra oss bekanta med de båda hirarnes ställning, för att med klar blick kunna följa deras rörelser. Tänka vi oss Ungern såsom en cirkel, så är densamma af ryska och österrikiska armerna så besatt, att härmassorna vid en gifven tidpunkt kunna framrycka mot rikets medelpunkt. Vid galiziska gränsen emot Dukla stå tvifvelsutan den starkaste ryska korpsen, hvilken kommenderas af Paskiewitsch; midtemot honom står Dembinski, men hvilken, enligt hvad alla underrättelser gifva vid handen, inga anstalter träffat att förhindra Ryssarnes inmarsch. Från Jablunkapasset till Pressburg stå visserligen Ryssar, Österrikare och slavoniska friskaror, men i det hela till ett så ringa antal, att de snarare tyckas vara bestämde att skydda och spärra gränsen, än sjelfve verksamt ingripa i operationerna. Ungrarne åter äro vid denna gränslinie så vil och ändamålsenligt posterade, att de i hvarje ögonblick kunna stöta till Dembinski eller kasta sig emot Waag och Donau. Riepaly (Repassy?) tyckes här föra befälet. Wid dessa båda floder och utbredd till Neusiedlersjön står Österrikarnes hufvudstyrka under Haynau, Schlick, Wohlgemuth, Simonich och andra, förenad med ungefär 24,000 Ryssar under Paniatin och Riidiger, medan Sass för befälet vid mähriska gränsen. Den ungerska korps, som är uppstäld emot denna styrka, kommenderas af Dannenberg, Klapka och Guyon under Görgeys öfverbefäl. Ungerske generalen Aulich står med 10—15,000 man i nejden af Plattensjön, utbredande sin styrka emot Drau, och organiserar landtstormen i Szaladeroch Sumigyer-komitaten. Han hotar på samma gång Kroatien och Steyermark; det kejserliga lägret vid Pettau vid kroatisk-steyermarkska gränsen skall skydda båda landskapen för en invasion. Fältmarskalklöjtnant Nugent är dess högste befälhafvare. I söder kämpar Perczel med banen Jellachich om besittningen af banatet; Bem koncentrerar sin styrka emot Clam, Gallas och Luders, hvilka operera emot Siebenbirgen, under det en annan ungersk korps af general Bems arme skall hindra Ryssarnes infall från Bukovina. Denna öfversigt framställer krigsteatern i hela dess ofantliga utsträckning. Den yttre rysk-österrikiska invasionsgördeln motsvaras afen förenad härmassa, som står vid gränsorna. Kriget börjar; lycka, tapperhet och skicklighet skall afgöra det. Ungrarne äro måhända till antalet lika starka, men den öfverlägsenhet, som måste förutsättas hos en sedan åratal stridsöfvad här, sådan som den, hvtlken Ryssland skickar öfver gränsorna, måste hos hvarje vän till Magyarerna väcka farhågor. Hvem, som dock tror, att de kejserliges seger blifver litt och skyndsam, bedrager sig storligen. Ungrarne understödjas af sitt klimat och sitt lands beskaffenhet. Enthusiasmen bland ungerska landtfolket är stegrad till det yttersta. Hellre tilltippa de hvarje brunn, borra hvarje vinfat, uppbränna hvarje by, än de låta dem komma fienden till godo. I ryska hären utbreder sig kolera och typhus, i den österrikiska modstulenhet; officerarne I börja å ömse sidor betrakta hvarandra med misstroende. Enär de nästan i hvarenda skärmytsling ligga under, mena de, att förräderi måste vara med i spelet. Till mera än små öfverrumplingar tyckes det likväl icke hafva kommit, och hnru länge än de kejserlige talat om att gå anfallsvis tillväga, är det nu Ungrarne, som börjat dermed. Den österrikisk-ryska armåen bildar nu tre större läger i en utsträckt halfeirkel kring Presspurg. Det ena — högra flygeln af de förenale kejserliga armerna — sträcker sig från Kittee öfver Altenburg, Karlsburg och Wieselburg i ister och till Kroatisch-Kimmling i söder. DetAM — u2ä —— kd Rn KR KK —