Vi hafva nu i största korthet granskat Danmarks grundlag. I några delar hafve vi ansett brister vidlåda densamma; men i det hela taget är den af beskaffenhet, att i våra bygder kunna kallas ett jättesteg till politisk frihet och medborgerlig sjelfständigbet. En god anda genomgår den; en anda af förtroende mellan konung och folk, som beklagligen icke finnes i vår och ännu mindre kan komma att finnas, om det obetänkta förslaget till nationalrepresentationens ombildning skulle lika obetänksamt antagas. Besinnas det, att detta Jättesteg kunnat tagas i Danmark, der adelns makt och inflytelse och dess privilegier varit vida större, än hos OSS, kan man ej annat, än förundra sig öfver, att vår regering skall känna sig så svag, att icke steget äfven här kan uttagas. Skälet dertill kan temligen påtagligt endast sökas deri, att hon sjelf ej har förtroende till folket, och derföre känner med sig, att hon ej nog äger folkets förtroende, för att våga bryta med dess mäktiga förtryckare. Men — tror hon väl, att det kan länge så förblifva ? ewZ—dnnnnkk : 0—