Danska rikets Grundlag. Riksrättens sammansättning synes oss efter danska grundlagen vara ändamålsenligare, än efter den norrska; ty i Norrige deltager hela lagtinget i densamma. En så talrik domstol är i mänga afseeenden olämplig, och genom det att en så betydande del af lagstiftande makten tager del i domsluten, kunna dessa ofta få utseende af parI tisaker. Enligt 5 72 utväljer landstinget endast 8 och högsta domstolen 8, summa 16 ledamöter, I och domstolen väljer sjelf sin ordförande. Detta försäkrar om en lugn pröfning och en stor moralisk ansvarighet för de valda personerna. Hvad som likväl synes vara en brist i den danska grundlagen är, att högsta domstolens ledamöter I sjelfva icke kunna inför riksrätt åtalas, då naI turligtvis hälften af domrarne måste på annat sätt utses; men vi känne ej, om måhända danska doI marepersonalen kan på annat sätt underkastas an— svar för sina handlingar, eller om der, liksom i Sverige 1807 års författning gör all rättvisa för den enskilde emot domare och er betsmän beroende af Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd att få yrka åtal emot de mäktige herrarne. I Af 8 73 finner man, att folktkinget allena väcker åtal; förmodligen för att ej göra landsthinget jäfvigt att välja domare; äfven finner man, att konungen kan inför riksrätten låta anklaga för förbrytelser, som han finner särdeles farliga för staten, då folkthinget dertill gifver sitt samtycke.Denna sista passus tycka vi ej riktigt om. De förbrytelser, som af lagen bestraffas, skola vara bestämda; och åtalen i följd deraf äfven. Eljest vet ingen, hvarefter han har sig att rätta. Det kan tänkas, att regeringen, säker om folkthingets pluralitet, skulle kunna utfinna anledningar till åtal mot en förhatad person — och om man än bör tro riksrätten vara opartisk, kan redan åtalet blifva en orsak till enskild ofärd. Hvarföre ej bestämdt uttrycka, att det blott kan angå statsbrott, eller definiera, hvilka brott, som anses af lagen, icke af konungen allena, farlige för staten? Den nya grundlagen innehåller härefter ganska goda garantier för allmän och enskild säkerhet. Så t. ex. stadgas i 74, att domaremaktens utöfning blott kan bestämmas genom lag,, 75, att den med vissa egendomar förenade domsrätt skall upphäfvas genom lag. I Sverige pantar man landtbo utan dom! 76 bjuder, vatt lagskipningen skall frånskiljas förvaltningen, efter de reglor, som fastställas i lag. I Sverige hafva vissa förvaltningsverk ännu en rätt skadlig domsrätt. 77 berättigar domstolarne att upptaga frågor om embetsmyndigheternas gränsor; men den, som väckt frågan, kan ej derigenom undandraga sig att efterkomma öfverhetens befallning. Detta är således en mycket större rätt, än hvad den svenske medborgaren eger, på sätt vi nyss nämnt, enligt 1807 års förordning, hvilken, såsom utfärdad utan Rikets Ständers samtycke och af blott konungslig myndighet, i alla fall, i vår tanka, aldrig borde vara gällande. S 78 betryggar domrarnes zjelfständighet, såsom vi anmärkt, kanske nog mycket, hvad de högre beträffar. Denna 5 har likväl ett stadgande, som synes välbetänkt. Den domare, som uppnått 65 år, kan afskedas, men skall behålla sina I löneinkomster.8 79 föreskrifver ratt offentlighet och mundtlig procedyr skall så snart som möjligt införas i