Thore Petrö. Med allvar och styrka du lägger ditt tal Om fosterjorden. I Nationen lyssnar i skog och dal i Till de manliga orden. i Man tycker sig höra vid härdens ugn En stångjernshammar; Den går så stadig, så trygg och lugn. Och kring den det flammar. i Hvart ämne, du glödgadt på städet för, Du dristigt smider: Ett lokomotiv du af tackjernet gör, För kommande tider. 1 trofast förbund du synes stå Med fjellens makter: Malmledningar finner du ständigt på, Eller nya schakter. Mörk blir din panna, eld blir din blick, Hvad helst dig harmar. I striden gångar, som Starkodder gick, Du med try par armar. Är segren blott vunnen, stormhufvan också . Bortlägges genast; Och vänskap man finner i hjertat då, Ej en åska allenast. Hur ljungelden kastar ur ögat vred Stridslystna lansar, Rätt ofta de falla som tårar ned Dock i ögats fransar. Allvarlig i handling och manlig och stark Uti din vilja, I bröstet glöder en blomsterpark Af ros och af lilja. Du son af en nordisk natur, som står Med fjäll och lunder, Med blixtrar i höjden, och blommor och vår I dalen derunder. I hjertat känslig, i själen slägt Med dombasunen, För sanning och rätt blif en Engelbrekt Uppå folktribunen! Rdd. . U——?— —