Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1849, sida 1

ce såsom hittills med nagon algIift I och 101 48Å d— som önska Tidningen sig tillburen, ersätta kringbäravarit, eller med honom öfverenskommas kanOch frihetens martyrer med sin lära Djupt gripa in i tidehvarfvens lopp. Despoter, darren! blekna skall er ära, För stormen skingras skall er legotropp. Med spillrorna af makten leker flamman, Då edra throner hafva störtat samman! Jag älskar friheten, — dess anda strommar Igenom verlden från dess ursprungs dar, Så långt som solen kör med ljusa tömmar Bland silfverskyarne sin gyllne char. Om frihet drömde jag min barndoms drömmar, För frihet all min ungdom brunnit har; Af alla toner, som jag in fått höra, Ha marseljäsens tjusat mest mitt öra! Men lång är striden, blödande Europa, Och blott på afstånd vinkar dig dess mål; Ty våldets åskor skocka sig tillhopa Och tusen offer kräfva än dess stål. Men bäfva ej! Dig segrens gudar ropa, Och fjerran glänser frihetens idol. .. Mot demokrater hjelpa ej soldaterMen barrikader mot aristokrater! ok Så hoppfullt jag sjöng, der bland grafvar jag gick Och såg emot vester och söder; Men hvart än jag vände min spanande blick Se — friheten fjettras och blöder. Då greps jag ånyo af tviflets qval Och dyster jag vände igen till min dal Och tänkte med sorg i mitt hjerta: 2 ä Volkaniska lågor förstöra De blomstrande fälten, och jorden Ett rodnande slagtfält är vorden, Der åskorna hotande köra. I blod vada kämparnes skaror. Hur glimmar det flammande stålet! Säg: hvar är för kampen väl målet? När ändas de stridandes faror? O, skall ej, sen torkad är tåren, Den vänliga friden förbinda De djupa, de blödande såren? Skall friheten dö i sin linda? Det blod, som i strömmar har flutit, 0, har man förgäfves det gjutit?a — m Så tänkte jag; men utur purpurskyar En genius stiger, fattar glad min hand, Och visar mig en verld, som sig förnyar, Sein sönderslitna äro våldets band. ... Ny morgonrodnad der ur vågen hastar Och kring en nydöpt jord sin rosenslöja kastar. Se kring dig! — öfverallt står frihetsbålet, I flammor lysande från trakt till trakt. Se! vid dess sken gå folken fram till målet Igenom slagna hopar, furstars vakt. Ej mer de lystra till tyranners bud; Mot ljusets vapen bräckes våldets klinga Och Nordens klippor gifva återljud Af segerhymner, som i Södern klinga. Italiens jord, den klassiska, den sköna, Är återlöst, är nydöpt, fast i blod! Fri svallar Tibern genom dalar gröna, Och fri är Arnos ljusa silfverflod. Förjagad ur sitt äldsta residens, Jesuitismen flyr från sina nästen, Ej mera der dess religion bekänns; Ty ljusets fana svajar på dess fästen. Venezia, hafvets stolta drottning, bryter De kedjor, som så nesligt henne band; Doft lejonet på Markusplatsen ryter, Och dånet skallar ifrån strand till strand. Uppå lagunerne, vid månans sken, Hör! — gondolierer frihetshymner sjunga: Fast sekler hvila på din hjessa rern, Hell dig Venezia, du evigt ungal Och öfverallt de gamla former falla; Ny träder Tiden fram i ljusets skrud. Mot fria stränder hafvets böljor svalla Och folken äro ett på andens bud! Ej mera split och tvedrägt söndra bröder; De blåsas bort utaf den friska flägt, Och endast drufvan är det nu, som blöder,