Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1849, sida 1

I I I ) I HJ de, att han icke hade något medvetande om det dop, som med honom i barndomen skedde, och derföre börjat misstänka, att det icke varit rätt, ty han hade icke erfarit de saliga förmåner, som i detta sakrament utlofvades; men att han hvarken vill hindra eller klandra barnadopet, ehuru han anser det ofullständigt, ty tron bör föregå dopet, om man skall komma till erfarenhet af sakramentets välsignelse. Sedan för dem blifvit fullständigt framstäldt och utveckladt begreppet ö af sakrament, och rätta förståndet af instiftelseorden till den hel. döpelsen, samt huru de missförstått så väl det ena som det andra, och den fara, hvari de derigenom råkat, då de nedsätta sakramentets värde, och ej vilja erkänna och uppskatta den förmån, som de åtnjutit, då de genom dopet blefvo upptagne i Guds nådeförbund, tillspordes de, om de anse dopets förnyande såsom nödigt för saligheten, och om endast de, som blifvit omdöpte, kunna blifva salige, till hvilka båda frågor de svarade nej, samt vidare om de tro, att den stilla och anständiga vandel, hvarom de hafva vitsord, är en frukt af det nya dopet, som de undergått, hvartill de äfven svarade nej, med förklarande, att de af Guds nåd kommit till besinning. Erinrade, att det var just genom det första dopet, som de fingo tillgång till denna Guds nåd, om ock den under någon tid blifvit försummad, och att det christliga sinnelaget har sin grund och sitt fäste i döpelsenåden, som Jfått fritt verka, uppmanades de att noga besinna den fara, hvari de sväfva genom att låta sig leda bort från den rätta tron till omfattande af villomeningar, hvilka nedsätta och fördunkla döpelsens värde och betydelse. — Derefter öfvergick förhöret till frågan om den hel. nattvarden och om deras tro och beteende med hänseende till detta sakrament; men då de förnyade gånger tillfrågades, hvilka skäl de kunna förebära, hvarföre de vägra att begå densamma i gemenskap med den öfriga församlingen, och hvad stöd de hafva för ett slikt förfarande, svarade de ingenting. Sedan de bibelställen, som af anabaptistiska irrlärare vanligen åberopas och för en dylik misstydning användas, blifvit föredragne och rätt förklarade, både till deras sammanhang med öfrige ställen i skriften och till ordalydelsen, påmintes de anklagade om den farliga egenrättfärdighet, och den kärlekslöshet mot nästan, som röjer sig deruti, att de uppsätta sig sjelfve till domare och döma sig l värdige, men sina medmenniskor ovärdige, hvilken dom allena Gud den allvetande tillkommer; hvarefter för dem framställdes och utvecklades nattvardens betydelse och änglamål. Då de slutligen tillspordes om de vilja öfvergifva sina irrläror, sedan de nu bort hafva kommit till insigt af deras falskhet och den själavåda, som med dem är förenad, svarade männerne, att de för närvarande icke dertill kunna sig besluta, men att de skola moget öfvertänka, hvad nu blifvit dem föreställdt, och i stillhet betrakta Guds ord, samt att de vilja efter denna, såsom orden föllo sig, äbråkning i sinnet först komma till klar öfvertygelse, innan de anmäla sig till H. H. nattvard. Likaledes förklarade qvinnorna, att de voro af samma tanka, som männerne, och icke kunde nu afsäga sis de meningar, som de omfattat, men vilja noga betänka saken. Sedan de nu alla fått ytterligare upplysningar och förmaningar, samt varnade att i förbidan på en sjelfgjord värdighet dröja med den hel. nattvardens begående, och uppmanade att noga taga sig till vara för förförare, och sjelfve vakta sig för att förföra andra, nedkallades öfver dem Guds nåd och välsignelse, hvarefter de fingo afträda. Konsistorium tog sedermera i öfvervägande, hvad vidare i denna sak skulle åtgöras, samt be1 slutade enhälligt, att, då desse personer icke äro sangifne för utspridande af sina villomeningar, och hafva vitsord om stilla och gudfruktig vandel, för närvarande låta saken härvid bero, men anbefalla kyrkoherden i Wärö, prosten S. J. Meuller att om desse missledde personer hafva all omsorg, samt söka med foglighet och öfvertygande undervisning förmå dem att öfvergifva sina villomeningar, och återgå till vår tro och bekännelse. Ut supra. In fidem Oscar Erk. Rabe. — —