Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1849, sida 1

2 öfverenskommas kan. sann m denna uraktlätenhet söker skenet af ördnad för detsannna. De som så göra, grunla icke sitt hopp på Christum, utan på sina egasigter, hvilka blifva skefva och falska, när byggas på några enskildta, missförstådda elmisstydda uttryck i den heliga skrift, men ej på den gudomliga läran i helhet och sitt sammanhang. Ett sådant beteende förråder egenrättfärdighet och ett sjelfviskt sinnelag, då man sätter sig till doms öfver sin medbroder, och anser sig bättre än denne, och påstår sin uppfattning vara ofelbar och riktig, ehuru den är i strid emot hvad kyrkan och församlingen och dess i laga ordning pröfvade och tillsatte lärare tro och bekänna. — Efter denna framställning fingo desse inkallade allvarliga uppmaningar att betänka de farliga förvillelser, hvari de råkat, att med innerlig bön till Gud om ledning och upplysning söka åter inkomma på den rätta vägen, att bryta af dessa falska föreställningar, och tillika skilja sig från allt umgänge med sådane, som drifva dylika villomeningar; samt förmanades äfvenledes att söka den sanna rättfärdigheten, som hvilade på helt annan grund. än dylika gelftagne, lika farliga som falska meningar, samt att med rätt sinne, i ödmjukhet, ånger och tro bruka nattvarden, då de visserligen deraf skulle hafva allt gagn, äfven om bland de öfrige gästerne några ovärdiga skulle finnas. perefter tillfrågades de, om de ville nu afsäga sig sina villfarelser, om de ville hädanefter enfaldigt hålla sig vid Terran, med bön bruka Hans ord och söka upplysning om rätta förståndet deraf icke hos irrlärare, utan hos sin verklige själasörjare, om de ville medgifva, att den lära, som de nu drifva, är en falsk lära, och att barndopet allsicke beböfver förnyas för att vara fullgiltigt och salighetsbringande, att nattvarden är för den, som med rätt sinne begår den, välsignelserik och fruktbärande utan allt afseende på de öfrige nattvardsgästernes själatillstånd och beskaffenhet. Dertill svarade de, såsom förut, 1e er sin att de för närvarande allsicke inse, att de misstagit sig i sin uppfattning af läran om sakramenten, och upprepade ånyo, att nattvarden bör firas endast i gemenskap med troende, och att dopet endast för den, som kommit till tron, bar sin fulla kraft och betydelse, hvarföre ock det icke förr bör verkställas. På grund af serskild derom framställd fråga, förklarade de, att de ansågo dopet riktigare förrättas genom hela kroppens nedsänkning, än på det i vår församling öfliga sättet. Med hänseende härtill blefvo de påminte, att dopet icke är inskränkt till vissa delar af jorden, eller vissa årstider, och att, om dopet skulle verkställas genom. nedsänkning af hela kroppen, då de menniskor skulle derifrån vara uteslutne, som bebo sådane trakter, der vattentillgång icke finnes för att sålunda förrätta dopet, och likaledes under större delen af året de, som bebo nordligare trakter, der köld och is förmena, att hela menniskan skulle nedsänkas sunder vattnet; samt att föröfrigt slerfaldiga stälJen i skriften, hvarpå exempel citerades och anfördes, göra det otvifvelaktigt, att äfven i chriI I , , br t vid dop varit det andra. — — vit dem förestäldt. på det ommaste och allvarligaste förmanade att stendomens äldsta tid det hos oss brukliga sättet gingse jemte det andra, eller hela kroppens nedsänkning, hvilket sednare i det landet lätt och utan all fara kunde användas, utan att i bibeln något ord antyder, att det ena bruket skulle vara fullstindigare och riktigare än Derpå tillspordes de ytterligare, om de icke ville lemna sina baptistiska villomeningar, hvartill de svarade, att de icke bekänna sig till något enskildt parti, utan att de allena söka Jesum Christum, och, att, om de irrat sig, hvilket de ännu hvarken inse eller medgifva, så vilja de gerna komma till en bättre insigt, samt försäkrade, att de icke sökt locka eller förmå någon — icke en gång sina egna hustrur — att omfatta deras mening. De förnyade sitt löfte att noga besinna och betänka, hvad som nu blifSedan de ytterligare blifvit öfvergifva sina villosatser, och icke låta sig förvillas af falska lirare, utan med flitigt bruk af Guds ord, under bön om nåd och upplysning, Söka ledning af sin själasörjare, för hvilken de sjelfve sagt sig hysa allt förtroende, då de också med Guds nåd skulle återkomma på rätta vägen och lära inse hela vådan och falskheten af den mening, som de nu omfatta och så ihärdigt fasthålla, fingo de derefter afträda. Derpå tog konsistorium i öfvervägande, hvilken vidare åtgärd med hänseende till desse bröder Nilsson skulle vidtagas, och beslutade enhälligt att, i öfverensstämmelse med föreskrifterne — TUs:e stader A . 22 2