Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1849, sida 1

s i He N. J. Gumperts boklåda. I ren på sätt brukligt le tro, att äfven de menniskor kunna blifva saige, som icke blifva omdöpte, svarade de, att deta tro de visserligen, så vida dessa menniskor commit till den sanna tron. Derefter föreställles dem betydelsen af apostelns uttryck nya fölelsens bad-, och vår frälsares ord: -varda född i vatten och anda såsom vilkor för ingång i (tuds rike. När de slutligen tillfrågades, om de icke nu insågo sina villfarelser i dessa stycken och det syndiga i deras förfarande, svarade de, att de hvarken i den stund, när de läto sig ondöpas, insago, att deri var något orätt eller syndigt, utan att de gjorde det derföre att de tvertom trodde just detta vara öfverensstämmande med Guds ord och Jesu vilja; och att de icke heller nu inse, att de gjort något orätt derigenom, eller att deras åsigt om dopet är falsk; men om så vore, skulle de gerna lemna den, ty deras sträfvande har blott varit att komma till ett rätt be; grepp om Christi lära, och att de omfattat denna ; ; asigt, just emedan de ansågo den för rigtig. De fingo nu lika ömma som allvarliga uppmaningar att af hjertat bedja Gud om nåd och bjelp att komma ifrån dessa farliga villomeningar och till den rätta insigten i denna vigtiga del af vår salighetslära; hvarefter H. H. ordföranden öfvergick till läran om nattvarden, i hvilken de likaledes blifvit anmälte hysa farliga villosatser. På i grund af förekomne anledningar tillspordes de, om de tro, att den heliga nattvarden endast då kan af dem med verklig fördel begås, när de åtnjuta den i gemenskap med dem, som dela deras egen tro och bekännelse. Härtill svarade de, att de, som icke längre tid än ett år nu hafva afhållit sig från nattvardens begående, funno det öfverensstimmande med läran om nattvarden, hvilken skall i gemenskap med Herrans församling firas, att de icke vilja begå den med dem, som de visste vara otrogne, ty Guds församling omi fattar icke hela verlden, utan endast de trogne. Här åberopade de apostelens ord: årifver ock sjelfve den ut ifrån eder, som onder är! samt då han på ett annat ställe förbjuder att äta med de otrogne. Sedan de blifvit upplyste, att dessa apostelens ord alldeles icke hafva något afseende på nattvarden, utan i allmänhet afsågo den närmare beröringen med hedningarne, och särskildt deras afguda-oftermåltider, i hvilka ingen kristen borde deltaga — icke blott för sin egen skull och för den våda för sin tro, som han der löper, utan ock för sina medkristnes skull, som af hans beteende skulle med en svagare tro kunna taga skada till själen, — påmintes de om det origtiga att upphäfva sig sjelf till domare öfver sina medmenniskor, och att, om man kommit till I tron, så behöfver dock den underhållas, stärkas och förökas, hvilket sker i och genom den heliga nådemåltiden, hvarföre ett försummande af nattvarden icke kan förenas med en sann och lefvande tro. Härtill svarade de, att de icke kännt någon samvetsförebråelse, derföre att de af denna anledning afhållit sig från Herrans bord, men väl kännt, att det varit en stor försakelse, som de ansett sig böra underkasta sig, enär föreskrifterne i Guds ord äro sådane. Vidare anmärkte de, att apostelen säger, att vi äro månge en lekamen, efter vi alle af eno bröde delaktige äro; då de således skulle blifva en lekamen med de otrogne och med verldens barn, om de tillsammans med dem beginge Herrans nattvard; hvilket de allsicke ville, och derföre heldre af höllo sig tills vidare från nattvardens bruk. — Äfven om sitt missförstånd af detta hibelspråk upplystes de, och att apostelen aldrig sagt och aldrig kunnat säga, att de, som begå Herrans nativard tillsammans med de otrogne, blifva en lekamen med desse, utan att de trogne genom den heliga måltiden blifva en lekamen med Herran Jesus sjelf och med andre hans trogne; ty annars skulle Han aldrig tillåtit vid sjelfva inrättandet af nattvarden Judas Ischarioth att deraf blifva delaktig. Med hänseende till detta sednare genmälte de förekallade, att Judas då hade ännu icke begått brottet, och således icke för medlärjungarne kunde vara känd såsom en otrogen; hvarvid de åter påmintes, att Jesus sjelf, som kände förrädaren, icke skulle tillåtit honom deltaga i nådemåltiden, om hans deltagande skulle i ringaste mån varit menligt för de öfrige lärjungarne; och att hvar och en nattva dsgäst, som vill med frukt och välsignelse begå denna dyra handling, har nog af att pröfva och ransaka sig sjelf och sitt eget väsende, men hvarken är förbunden eller ens berättigad att bedöma, ännu mindre att fördöma sine medgäster; och att den, som icke brukar sakramentet, när det står honom öppet, bevisar, att han icke derpå