har sig om de at majoriteten i Stockholms re formsällskap framlagde hufvudgrunder, endast me det tillägg, att -alla val böra ske medelbar genom valmän, d. v. s. att den hittills vanlig indelningen i medelbara och omedelbara val, klas. sifikationen emellan fattige och rike, sålunda hä försvinner. Nerikes reformsällskap vidhåller fort. farande dessa samma hufvudgrunder för en representationsreform, samt anser dem blott behöfva något mera utföras och närmare bestämmas Vi hysa den öfvertygelse att hvarje, på mindr demokratisk grundval bygdt representationsförslag, skall redan nu möta vida större svårighete att genomdrifva och tillämpa, än de hinder, son möta genomförandet af ett i frisinnad anda upprättadt förslag. Härtill kommer, att de svårigheter, som måste bekämpas innan ett i frisinnac anda uppgjordt representationsförslag kan blifva gällande, med hvarje dag minskas och försvinna; då deremot omöjligheten att genomdrifva ett förslag, som inrymmer all makt åt några få rike, ädelborne och embetmän, varder med hvarje dag allt större. Vi hafve, som sagt, icke dolt för oss eller underskattat de hinder och svårigheter af alla slag dem fosterlandsoch reformvännerna hafva att bekämpa innan de hinna sitt mål; men vi hafve ändock aldrig misströstat och skola aldrig misströsta om att hinna detta mål. Hvarje steg, som menskligheten tagit framåt, har mött starkt motstånd: hvarje sanning, som fört menskligheten till en högre utveckling — ja, sjelfva kristendomen — har i sin början framträdt såsom ett ringa frö, en oansenlig kärna, hånats och trampats af de rike och mäktige och dem som makten hafva. Men sanningen har, i trots af all menniskomakt, genom sin inneboende gudomliga kraft gjort sig gällande: af den lilla kärnan har blifvit ett stort, ett fruktbirande träd, med alltjemnt sig sjelft föryngrande lifskraft. Särskilda staters och folks utveckling till ett bättre; kan icke göra något undantag från hvad som gällt och gäller för hela menskligheten: men lika visst som hitintills och annorstädes, skall också framgent samt äfven här, sanningen göra sig gällande. Detta är icke blott någon svärmisk tro — såsom man ofta älskar kalla en sådan tro på förnuftets, sanningens och det godas makt —; det är vår öfvertygelse, grundad på historia och erfarenhet. Må det tillåtas oss att, innan vi sluta. häntyda på ett väl bekant exempel, som kan för oss och våra arbeten vara lärorikt och uppmuntrande: — Englands reformbill var i mer än 60 år påyrkad af enstaka fosterlandsvänner och statsmän — som då kallades svärmare och galningar. Der, likasom här, ordades mycket om omsjligheten att genomdrifva en reform; och med vida mera skäl än här. Englands Tories förklarade representanträtten för sina rotten-boroughsv (sjelfskrifvenheten) för en privaträtt, en privilegiifråga, ett arf, som nuvarande innehafvare mottagit, med skyldighet att lemna oförminskadt åt sina efterkommande. Ännu 1831, den 22 Mars, hade reformfrågan ej hunnit längre än att billen gick igenom i engelska underhuset blott med en rösts majoritet. Samma år, den 8:te Juli, hade reformbillen i ett nyvaldt underhus 136 rösters pluralitet. Förkastad af öfverhuset, med stor majoritet, förekom samma bill, med några obetydliga modifikationer, i ny session i December 1831 samt antogs i Mars 1832 af underhuset. Engands öfverhus hade nu ändrat taktik, och ersände reformens nödvändighet, men hyste betänkigheter mot sättet samt förnyade det i sådane all vanliga spelet. Då varande Greyska miniteren begärde men erhöll icke konungens benyndigande att, till undanrödjande af dessa upptaplade betänkligheter och hinder, i nödfall ecrera 70 nya pärer för att bereda sig majoritet i fverhuset,och nedlade då, den 9:de Maj, sina mbeten. Men omständigheternas maktförnledde ministrarnes återinkallande redan den 15 samma månad, med bifall till det af dem forrade vilkor; och med visshet, att ett längre rotstånd nu vore ej blott onyttigt, utan farligt, ntog öfverhuset redan d. 4:de Juni, utan att nåon pärsutnämning erfordrats, med åttatiofyra röers majoritet, den reformbill detsamma kort örut hånat och förkastat. -— Frågan om en rem här i Sverige har varit å bane vid pass 0 år. De hinder, som här möta reformens geomdrifvande, äro, äfven relatift, ojemförligt minre än de voro i England. Hvad Englands rika, äktiga, talangfulla och eniga aristokrati icke irmått, det förmå i sanning långt mindre eåra istokrater och byråkrater. Må Sveriges frinnade fosterlandsvänner alltså sluta sig fast och igt tillsamman, samt med förtröstan och ihärghet, frie från allt fåfängt äflande att genomifva individuela meningar, fullfölja sin verkmhet: och de välsignelserika frukterna af denna rksamhet skola icke uteblifva. a 8S — — — —