Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1849, sida 1

1 Vf Karantäner och kolerakarantänsförfattningen. . (Forts. fr. N:o 131.) För vår del kunna vi ej instämma uti ett sålant omdöme. Vi tro, att en långvarig resa på let renande hafvet, från så väl en smittad som för smitta misstänkt ort, ovilkorligen måste vara en bättre garanti för att farsoten ej med fartyg införes i landet, in skrofrets rening under en dag vid en karantänsplats; och, för att göra det inkonseqventa uti författningen komplett, så tyckes lagstiftaren sjelf, oaktadt han i et fall ej hyser denna åsigt, likväl, såsom vi skola visa, i andra medgifva rigtigheten af denna vår förmodan. Ett fartyg, som på 11:te dygnet ankommer från smitJ? HD tad ort, behöfver nemligen ej afgå till karantäns; plats, för att få skrofvet renadt, utan underkastas blott 2:ne dagars observationskarantän och klädespersedlarnes rening. Ilär göres ju således afseende, på resans långvarighet, och den der reningen af skrofvet, som spelar en så vigtig roll uti det ofvan antagne exemplet, den lemnas här i detta sednare fall utan all uppmärksamhet. Anledningen till dessa inkonseqvenser är den, att författningen ej innehåller något stadgande, som tillåter fartyg från smittade eller misstänkte orter, hvilka någon viss längre tid varit till sjös, fullkomligt fri kommunikation med land, utan obegränsadt föreskrifver, att hvarje fartyg, som varit mer än tio dygn till sjös, från en smittad eller för smitta misstänkt ort och ej medför rent sundhetspass, skall undergå 2:ne dagars observationskarantän och rening af medhafvande klädespersedlar. Hade någon gräns bestämts, eller hade det, för att följa de åsigter, som gjort sig gällande i författningen, till exempel stadgats: att fartyg, som varit 10 dygn till sjös från smittad, eller för smitta misstänkt ort, och ej medför rent sundhets-pass, skola undergå 2 dygns observationskarantän, samt, att fartyg, som varit 11 dygn till sjös, skola undergå 1 dygns d:o, och fartyg, som varit 12 dygn till sjös, tillåtes fri gemenskap med land, eller möjligen underkastas rening af klädespersedlarna; så hade de skarpaste motsägelserna åtminstone i tid undvikits, och mera billighet i bestämmelserna iakttagits, än nu är fallet. Såsom författningen nu är, märker man tydligen, att lagstiftaren ej varit rätt ense med sig sjelf rörande sättet eller medlen, hvarigenom han ville uppnå sitt mål, kolerafarsotens utestängande från landet genom karantänsanstalter, samt att han, om han också i hufvudsaken har adopterat de åsigter, som tala för möjligheten att utestänga sjukdomen, icke dess mindre har vacklat emellan att konseqvent utföra desamma och hyllandet derjemte af de nyare läror, beträffande kolerasmitta och karantäner, hvilka i andra länder hafva blifvit antagne. Den ifrågavarande författningen har således uti sin utgångspunkt ett radikalt fel, och kan följaktligen icke tillfredsställa hvarken dem, som yrka på stränga eller på fria mesyrer; den har ej funnit det, som man med densamma måhända har åsyftat —, den rätta medelvägen. Söker man underrättelse om hvad författningen stadgar beträffande kostnaderna för behandlingen vid karantänsplatsen, samt vid observationsbevakningen, så visar det sig, att regeringen icke mera systematiskt eller principenligt här har reglementerat, än vid bestämmandet af karantänstiderna. Bibehäller man det exempel af tvenne fartyg, hvilket vi i det föregående anfört, så befinnes det, att det fartyg, som undergår 2:ne dagars observations-karantän, betalar 2 skilling för hvarje läst af dess drägtighet, och ingen afgift för sin laddning, när deremot det fartyg, som undergår en dags rening vid karantänsplatsen får betala 3 sk. pr läst, samt dessutom för sin innehafvande laddning procent af lastens tullvärde. Uti det föregående hafva vi anmärkt, att den egentliga skillnaden emellan begge dessa fartygs behandling bestod deruti, att det enas skrof renas men ej det andras, samt att det ena ligger vid en karantänsplats, det andra vid någon an