Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1849, sida 1

varit fallet när Ryssland slutat något af sina I många stora fälttåg, och hvilket tillochmed var händelsen efter slaget vid Austerlitz, emedan detta tydligen ådagalade, att Ryssland på den tiden var den enda makt, som förmådde bjuda Napoleons geni spetsen. — Det gör Österrike, Frankrikes arffiende, till sin eviga skuldenär, får anledning att fatta fast fot i Donaufurstendömena, kan tillfredsställa Österrike (hvars naturliga interesse annars alltid skulle fordra upprätthållandet af Portens integritet), i händelse det sjelft framdeles ämnar företaga något mot denna makt, och är i stånd, att, om så påfordras, för Österrikes räåkning pacificera Italien, hvarigenom det naturligtvis befäster den aftynande österrikiska statens herravälde och inflytande på nämnde halfö. Behöfves det väl för Frankrike mera vigtiga grunder, starkare skäl, för att förmå det uppträda mot den ryska interventionen? England står i visst afseende i ett annat förhållande till denna fråga. England har visserligen samma interesse i att motarbeta det ryska inflytandet i Donanfurstendömena och i Konstantinopel; men å andra sidan ser det väl ock, för exemplets skull, ogerna att Ungern lössliter sig från Österrike, äfvensom att det österrikiska huset förlorar sitt inflytande i Ttalien. Också är England, under nuvarande förhållanden, icke den makt, som kan taga första steget. Det afbidar helst utgången af tilldragelserna och vill icke blanda sig i vapenlarmet förr, än i det sista afgörande ögonblicket, då det ser åt hvilket håll segren lutar. Vädas punica och Englands utländska politik hafva under en lång följd af år haft utomordentligt mycket syskontycke med hvarandra. Såsom säkert torde dock kunna antagas, att den politik, Frankrike nu följer, är ganska lämplig för att vinna England på sin sida och att denna sistnämnda makt näppeligen utan i förbund med Frankrike kommer att kraftigare ingripa i de närmast förhandenvarande verldshändelsernas gång. Verldsfreden är sålunda, om ofvananförda reflexioner annars äro rigtiga, i nuvarande tidpunkt blottställd för den största fara. Männe detta är en olycka för verlden? Vore det önskligare, att Frankrike hölle sin beväpnade arm tillbaka? — Endast framtiden förmår besvara dessa frågor. Så mycket tyckes dock vara säkert, att ett ädelt och tappert folk, hvilket det Habsburgska huset har att tacka för utomordentligt mycket, hotas af undergång. Maria Theresias hjeltemodiga bundsförvandter äro måhända inom kort utplånade ur nationernas antal. — Men om Frankrike beslutar sig att gripa till svärdet — hvilken framtid full af vådor innebär ej äfven detta beslut! Förvecklingarne tyckas nu hafva nått sin kulminationspunkt och en af historiens vigtigaste epoker kommer utan tvifvel inom kort att erhålla sin bestämda prägel. RAAAAAAAAÄAAA — — —h— — ——— ———