Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1849, sida 2

I detsamma , är, att den anbringare, hvarmed det vatten uppfordrades, som påfylldes masthuggssprutans vattenfat, tillhörde frivilliga brandkorpsen! Detta beteende, som endast kunde vara föranledt af en långt drifven ogenhet och tanklöshet, så vida det ej får tillskrifvas en låg och skamlig afund öfver det beröm, som blifvit tilldeladt frivilliga brandkorpsen för dess vid flera tillfällen visade oförtrutna nit och verksamhet, är i dubbelt hänseende klandervärdt, då man besinnar, att faran, Som gemensamt bekämpades, endast och allenast gälde Carl Johans församlingsbor och alls icke Götheborgs frivillige, hvilka om de framgent röna en lika otack för sina ansträngningar, torde känna sig mindre hugade att så beredvilligt som hittills ila masthuggsboarne till hjelp och undsättning, ehuru det alltid är att hoppas, att de tänka ädlare, än att lata ett helt samhälle umgälla hvad några få dess medlemmar i oförstånd och tanklöshet brutit. Sådana obehagliga episoder träda imellertid hindrande i vägen för de spridda krafternas behöriga koncentrering för det siendtliga elementets verksamma bekämpande. De kunde dock lätt förekommas, om för hela brandsläckningsverket funnes en enda chef, som egde de för bestridandet af ett sådant uppdrag erforderliga egenskaper. Saknaden af en sådan person har ofta tillförene varit anmärkt, men ännu har man ej, för så vidt insändaren har sig bekant, varit betänkt på att afhjelpa denna olägenhet. Ett förhållande, som äfven tillförne blifvit påbekadt och förtjenar att ännu ytterligare framhållas till vederbörandes behjertande uppmärksamhet, är den ovilja och huglöshet, som en del åskådare af den arbetande klassen visade att deltaga i eldsläcknings-arbetet. Insindaren vet mycket väl, att auktoriteterne, genom sin myndighet, härvidlag icke kunna mycket uträtta, men åtminstone kunde och borde de strängt och konseduent följa den principen att, så vidt som möjligt, cernera brandstället och aflägsna alla sysslolösa gapare, hvilka äro blott till hinder för de arbetande. Medan som sagdt är, någon synnerlig god vilja, i allmänhet taget, ej yppade sig bos den arbetande klassen, utmärkte sig deremot flera personer af den bittre klassen genom berömvärd, oförtruten verksamhet, i synnerhet vid vattenbefordringen. Så mycket mera bör det då förvåna, att en viss bland de vid tillfället befallande mot några af dessa personer tillit sig termer och fagover, som föga anstå en bildad och human embetsman. Den ifrågavarande embetsmannen, som annars icke saknar sina förtjenster, har det lilla felet, att både med och utan skäl gerna vilja ryta åt folk, och, som man säger; hunsa dem, men han skulle onekligen vinna betydligt i aktning och anseende, om han kunde lägga bort denna ovana. L. ——— — F