Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juni 1849, sida 1

— — skas införda. — Lösa nummer beranterne belastas i säljas dels å Tidningens Annons) delningar; men de ls i Hr N. J. Gumperts boklåda. I ren på sätt bruklig a 11:te (eget nog) från det sista af premier-löÖjt, I nanternas. För att nyttja ett uttryck af salig Dahlgren slo det mig genast som en yxhammare för hufrudetv, att bland flottans officerare, som äro äldre i tjensten, än grefve v. P., ingen kunnat finnas qualificerad till sjöminister, eller såsom sådan blifva anställd. Flottans rangrulla visar dock namn, de der hafva respekt med sig, som man säger, och för den oinvigde är det svårt att förklara saken. Lagerbjelke, Nordenskiöld, Kreuger, Krusenstierna, Hjelm, Gyllengranat med flera; eller om dessa namn icke passa för nyare tiders fordringar, så har man ju herrar Ehnemark, Palander ), och, ja hvarför icke, hr Oxehufvud att tillgå, ty denne sistnämnde har ju, såsom man berättat, gjort ett rikt gifte, kan möjligen återkomma äfven han, och himmelens herre vet bäst, hvartill sådant kan duga, tv sjelfva Bulwer säger ju någorstädes Den Montespan är klassiskt dum, jag medger; Men han har en god egenskap — sin Fru. Visserligen var det en tid, då det talades om slaggan, som skulle fritt blåsa, så länge hjertat klappar och blodet i ddran rinnerv; då det var ett storverk att hetsa slottskansliets vilda jagt ej endast på den mycket tadelvärde von Schantz, utan ock på den olycklige K. A. Liljehöök, så att hans dåvarande borgersman för ett diskontlån, den gamle veteranen. H. A. C......t. ) skulle genom Liljehööks penningenöd blifva blottställd; då den förtviflade v. Schantz, som med vapen i hand ville möta elfvakotteriets uppmaning att taga afsked, erhöll det bekanta evasiva svaret, och tidningarne sedermera blefvoådet bataljfält, der striden utkämpades; ja, mycket dylikt är ännu ej glömdt, men vrit will do for the mariners, but not for the Sailors. Imellertid, för att yttra sig med Herrar Ellofva, då nu en af dem blifvit marinminister, och hans fagon sålunda är på modet, vvet man nu, hvad man har att rätta sig efter, och stora ting komma väl nu att-löpa af stapeln. Ponera Corsica om svenska örlogsflaggan gjordes rectangulär, så att de tre tungorna borttogos, så vunnes naturligtvis besparing på den flaggduk, som till dessa tungor åtgår, och sålunda vore ett stort steg taget på reformernas bana, och flaggan finge ett diplomatiskt fredligt utseende, sådant som det höfves dem, som gerna lemna svärdet i skidan, och heldre söka sin utmärkelse i en ridderlig tidningsoch processpolemik, denna vadeliga öfring, som nu tyckes hafva fått sanktion. ODock, hvad angår mig allt detta? Jag är en ringa obetydlig person, men kanske må det tillåtas mig att berätta nyare tiders hjeltar en liten episod ur fordna tiders historia. Det var den tiden, då Nordens Don Quixote (han kallas ju så af de kloke och förståndige) efter många års frånvaro återsåg sitt fidernesland. Likt den franske riddarekonungen hade han förlorat allt, utom äran, och om än många funnos, som tadlade honom, voro dock många, som ålskade honom med alla hans fel. Bland dessa, som ännu ville följa den tolfte Carl, var en ung student, som lade boken på hyllan, och omkring är 1718 hade tjent sig upp till löjtnant. Efter konungens död återgick han till sin förra sysselsättning, och blef omsider kyrkoherde i en liten stad på rikets vestra kust. Denne prestman hade en son, som blef sjöman och tjente på svenska och äfven på franska flottan. Omsider återkommen till hemlandet, blef han anställd i svenska ostindiska kompagniets tjenst. Under amerikanskt-engelska frihetskriget förde han ett I ostindiskt skepp (jag tror det hette Blasieholmen), och genom något misstag råkade han i strid med nägra engelske örlogsmän. Den svenske kaptenen, sonen af Carolinen, var måhända för trotsig och tänkte kanske som den franske chefen vid Abukir, då han sade: tires, tirez toujours, le dernier coup sera funeste a Vennemie. Nog af, efI ) Insändaren vet ej säkert, om hr Palander är död. 1839 års kalender upptager tvenne herrar Palander vid flottan. En af dessa blef landshöfding, och är död; den andre vet insändaren ej rätt förhållandet med. ) Meningen var att ansätta Liljehöök som hade klena affärer, så, att han ej skulle kunna omsätta ett discontlån, för hvilket öfverstelöjtnanten R. S. O. Hans Axel C.. t var i borgen. Den, som skrifver detta, vet, att Liljehöök fick penningar härtill af en person, som L. aldrig förr känt, men som högeligen ogillade det dåliga uppförandet emot Liljehöök, och, som sjelf officer, aldrig kunde tro möjligt, att kamraters uppförande vore sådant, och ehuruväl han visste, att han aldrig skulle återfå sin försträckning, likväl lemnade Liljehöök, utan nägon förskrifning, 216 R:dr B:co; detta skedde d. 10:de Junii 1837. Liljehööks efterlemnade papper, hvaraf han hade en mängd högst kuriösa, torde kunna upplysa I I I