Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1849, sida 2

Hån anses ej halva visat nog energi. I Bayerska lägret vid Donauwerth, ha visat Sig symptomer, som adagalägga, att Badensiska militärens exempel äfven smittat Bayrarne. Vid Wetzlar i Rhenpreussen uppställes en observationskorps af öfver 7000 man. I Reutlingen har en imponerande folkförsamling egt rum, vid hvilken 49 amt och 202 folkföreningar voro representerade. Fickler och Hoff voro närvarande och uppfordrade folket att understödja den badisk-tyska saken. De deputerade från öfra Schwaben och Schwarzwald uttalade sig mest radikalt. Följande beslut, som genom en deputation af 64 personer skola frambäras till andra kammaren och ministeren, blefvo fattade: riksföreståndaren och hans minister hafva handlat förrädiskt mot nationalsuveräniteten, drifva Preussarne ur riksländerna; WärtembergI I och uppsäges dem derför all lydnad; nationalförsamlingen skall uppbåda rikshären, för att ska regeringen skall genast erkänna och sätta i verkställighet det enligt rikslagarne redan bestående förbundet med riksländerna, således äfven med Baden och Rhenpfalz; militären återkallas från sin hotande ställning vid badiska gränsen, och sådane trupper, som icke aflagt ed på riksförfattningen, tillåtas icke att genommarschera, och framför allt icke att besätta Ulm; hela folket skall genast beväpnas, för att kunna afvärja hvarje angrepp af tyska rikets fiender och beskydda hvarje tysk brödrastam mot dem; hären likasom alla embetsmän skall genast aflägga ed på riksförfattningen, och amnesti utfärdas för alla politiska förbrytare. UNGERN och ÖSTERRIKE. Börsenhalles Wienerkorrespondent omförmiiler, såsom fullt tillförlitligt, att vid nedra Donau hela linien från Panczova till Orsova befinner sig i Ungrarnes händer, hvaremot den äfven vill veta, att 60, OOO Ryssar inryckt i Siebenburgen och besatt Kronstadt. Från Agram förmäles, att Jellachich förlagt sitt hufvudqvarter till Ruma i Simien och nu äQmnar gå offensivt till väga. En Wienertidning meddelar följande skildring af Ofens stormning. När österrikiska armåen hade utrymt Pesth, antågade Görgey i ilmarscher, för att taga Ofen till medelpunkt för sina blifvande operationer. Den tid, de kejserlige trupperna hade på sig, var för kort, för att anlägga försvarsverk efter konstens reglor; också trodde besättningen visserligen på en regelmässig belägring men ingalunda påen förhärjande stormning. Skyndsamt blefvo imellertid kloster omskapade till citadeller, gamla murar reparerade, bröstvärn uppkastade, skansar byggda, pallisader uppställda och en 15 fot djup och 21 fot bred graf tillvägabragd, för att från densamma göra kontraminor. Tillika lät general Hentzi förse många hus med skottgluggar och spärra gatorna med vallar. Hvarje sammanhängande husrad blef en skans. Insurgenterna hade besatt de närbelägna bergshöjder, hvilka dominera Ofen. byggde batterier, öppnade löpgrafvar och började snart att gräfva åtskilliga minor, i allt utvecklande en otrolig verksamhet. Belägringen började d. 4:de och var förskräcklig ; det underjordiska kriget i minorna var blodigt, enär insurgenterna icke saknade skickliga ingeniörer. Bombardementet fortfor nåstan utan uppehåll. Bomber och glödande kulor inkastades i staden till ett oräkneligt antal. Den 19:de var för Ofen den rysligaste dagen. Ditintills hade den genom bombardementet förosakade branden kunnat släckas, men då blåste en häftig vind, som fortplantade elden, hvarigenom flera hus lades i aska. Den afgörande stormen vågade insurgenterna den 20:de. Två små minor under contrescarpen exploderade omkring kl. 8 och antände en större, hvilken med förfärligt brak lyfte hufvudvallen i darrande vågformig rörelse. Detta tycktes vara det af insurgenterna väntade ögonblicket. Två stormkolonner störtade genast på den öppnade punkten, under det 3 massor med stormsteg följde efter. De båda första afdelningarne trängde under de österrikiska batteriernas korsade eld in i utanverken, besatte grafvarne och togo bröstvärnen. Mer än 300 insurgenter lågo redan döda på platsen. De hårdt ansatta kejserliga trupperna kämpade med lejonmod, men sågo sig inom kort från alla sidor angripna af de efterföljande stormkolonnerna, ty kl. 12 voro 2 bastioner, hufvudvallens torn och en skans innanför ringmurarne tagna och den blodiga kampen vältrade sig nu från hus till hus. Hvarje trappa, hvarje kammare, hvarje tak försvarades. På gårdarne och i rummen kämpade man mot man. Insurgenterna gåfvo och togo ingen pardon. Ännu alltid voro de kejserlige soldaterne och en del af invånarne beslutne till motstånd, men den magyariska befolkningen ville motsatsen och biträdde trolöst (!) de i alla rigtningar framträngande insurgenterna. En hvar som bär österrikisk uniform, blef nu nedgjord och ett rysligt slagtande — tv strid var det numera icke — rasade in-—