Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1849, sida 1

I kontor, dels a utdelningsställena och de vår allmänna folkbildning blifva ganska välgörande. Han är fullt öfvertygad (ty han vet sig sjelf hafva erfarit), att en börjande språkundervisning icke bör försvåras genom den förbistring, som åstadkommes af de utländska termerna; att det just är dessa, som i barnasinnet föda den obelåtenhet och förvirring, hvilka intill våra dagar gjort den grammatikaliska undervisningen för läraren så mödosam, och för lärjungen så förbatlig. Har nu detta verkligen varit fallet i de flesta af våra lärdomsskolor, så kan man väl förutse, huru dermed skulle gå i folkskolorna, der undervisningen är så inskränkt till tiden, och der lärjungen inträder så oförberedd på den förnäma, för honom alltid oumbärliga, men mycket tidsödande bekantskapen med latinska och grekiska konstord. Än mera åskådliga framstå frukterna af denna utländska plantering för den, som gifvit sig mödan att betrakta förhållandet i städernas s. k. flickskolor, eller fruntimmers-pensioner, der man icke utan medömkan kan åhöra, huru språkstudierna drifvas. Skulle nu den erfarenhet man hittills bunnit samla ej tillräckligen vittna om den föreslagna reformens företräde framför den gamla praxis, och skulle detta företräde ej kunna stödjas på tillförlitliga psychologiska grunder; så måste man dock beklaga, att ett för fåderneslandets framtid så maktpåliggande ämne ej under årtionden lyckats ådraga sig så mycken uppmärksamhet, som att vicka en offentlig diskusion, eller ens att blifva föremål för något slags hehandling i allmänna blad. Att likväl den konservativa förhärdelse, som ganska konseqvent äfven på denna väg motarbetat hvarje försök till ett framskridande, icke förmått qväfva den en gång vaknade id6en, det bar nyligen på ett glädjande sätt visat sig derigenom, att icke mindre än tre för folkskolor bestämda läroböcker i svenska språket inom loppet af ett år utkommit, alla på ren svenska afhandlande modersmålets grammatik. Referenten, som saknar tid, måhända äfven förmåga till en komparativ recension öfver dessa skrifter, kan likväl icke undertrycka sin öfvertygelse, att en sådan skulle genom sakens oförnekliga vigt blifva af stort intresse för alla vänner af svensk folkbildning. Väl har Ecklesiastik-tidningen n:o 20 för år 1848, då den i korthet recenserat en af dessa, neml. Svensk Språklära för folkskolor af H. Lyth, theol. doktor och prost, derjemte i förbigående uttalat ett omdöme öfver, dels den 1847 af G. B. utgifna, kallad Försök till Svensk språklära för mina barn, dels öfver den 3:dje med titel: Också ett försök i lärobok j i svenska språket med svenska benämningar för i folkskolor och menige man, utarbetad af A. M. Liden; men om också läsaren af detta korta referat kan någorlunda sluta, hvad han af Lyths språklära kan vänta sig; så lärer han dock svärligen finna sig tillfredsstäld genom dess omotiverade och korta omdömen om ofvannämnde försök af G. B. och A. M. Liden. För jemförelsen af dessa böcker kunde man visserligen fästa sig vid den skiljaktighet, som röjer sig i uppI ställningen af språklärans beståndsdelar; vid en olika grad af utförlighet af det ena och det andra lärostycket; vid mer eller mindre lyckade definitioner, o. s. v.; men då neferenten, lika med recensenten i Ecklesiastik-tidningen anser dessa böcker äga hvardera sina förtjenster, skulle han, kunde han än tilltro sig full kompetens till en dylik granskning, dock anse mera vigtigt och ändamålsenligt, att bär uppdraga en parallel mellan det för alla dessa böcker gemensamma, som så egendomligt utmärker dem framför sina många föregångare: det är de de svenska konstorden. Det siger sig sjelft, att af de 3:ne författarne ingen kan äga tillräcklig auktoritet för att åt sina försök i denna väg bereda ett villigt mottagande, än mindre odeladt bifall. Äfven de Almqvistska försöken hafva besannat denna erfarenhet; ty de försvenskningar, hr A. föreslagit, äro endast delvis antagna af vårt triumvirat, som också sig emellan härutinnan visar betydlig skiljaktighet. Och likväl vore väl ingenting önskligare, än stadga och enhet uti denna svenska terminologi. Men hvilken är den areopag, som äger att afkunna det domslut, hvilket man ändtligen öfver allt skulle underkasta sig? Sannolikt singen underordnad samhällsmagt eller institution. Också skulle det väl tyckas, som borde högsta magten, enär den ej ansett under sin värdighet att genom lag påbjuda, hvad i folkskolorna skall läsas, icke heller undandraga sig, att föreskrifva, huru undervisningen bör meddelas. En dylik lagstiftning kunde, såsom af nödvändigheten påhallad, icke rättvisligen räknas bland de alltför minutiösa. I