till folkets representanter; måtte de besvärja dem att lyssna till den kallelse, som Försynen måhända för sista gången låter utgå till vårt fosterland! Måtte den allmänna opinionen gifva sin fordran tillkänna, att det brödrakrig, vi föra i Rom, omedelbart upphör, att Venedig beskyddas, att central-Italien utrymmes af Österrikarne, och i det sall, att Ryssland skulle vägra träda tillbaka inom sina gränsor, Frankrike emedelbart måtte intervenera, till svar på den ryska interventionen. om Ryssarne komma, är det icke i Frankrike vi böra vänta dem. Vanmakt i förhållande till utlandet, ett blindt motstånd i det inre, se der den politik, som i trettiofem år, oberäknadt några månaders mellantid, varit herrskande i Frankrike. Det är tid, att vår yttre politik blir kraft och handling, samt vår inre fred och endrägt. När våra fäder skulle tåga i fält, förläto de hvarandra inbördes sina skulder, efter Evangelii ord, och omfamnade hvarandra, när de kommo till slagfältet. Innan vi draga 1792 års svärd, måtte afven vi försona oss, bröder och medborgare! Måtte den så länge efterlängtade amnestien ändtligen utplåna de sista spåren af våra inbördes fejder! Tömmen de sista politiska fängelserna, för att fylla luckorna i våra bataljoner! Må det icke mer bland oss finnas segrare och besegrade: Junifångarnes armar må icke saknas på den stora stridens dag! Lefoc Republiken! lefve den europeiska revolutionen! RA TT ne ee em rr