Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1849, sida 1

in... 5 förhand föreställer sig. Det är endast en tiondedel af staden ungefär, den sydvestliga delen, som varit utsatt för bombernas och eldens förhärjande verkningar. För öfrigt sinner man blott på få ställen, mest i marken eller i gatan, märken efter en och annan nedslagen bomb, hvilken tyckes likasom hafva förvillat sig från sina kamrater, som nästan alla nedfallit inom en viss mindre omkrets. Det är ganska märkligt att se de nyckfalla verkningarne af dessa dödens och förstörelsens verktyg. Här ser man på ett hus den tjocka stenmuren genomborrad, men för öfrigt allenast några rutor samt takstenar sönderslagna, medan i ett annat hus nästan allt blifvit fullkomligt raseradt. Der finner man, när man inträder i ett spolieradt rum, de skönaste gipsbilder, de finaste porcellainssaker stå fullkomligt oskadade bredvid kakelugnar, krossade och kullslagna, som hade de varit korthus. Man gripes af en ovilkorlig bäfvan, när man ser spåren af en sådan förfärlig och af slumpen beroende kraft. Hvad som mest måste förundra en är att så få menniskor under all denna förstörelse tillsatt lif eller lemmar. Af fruntimmer hafva endast 2:ne, efter hvad som berättades mig, blifvit krymplingar. Den ena hade förlorat en arm, den andra ett ben. Till och med ibland sjelfva besättningen har man ännu räknat ganska få offer, de flesta träffade vid släckningen af elden. Besättningen, som hvarje ögonblick väntade återförnyandet af bombardementet, och kanske på ett vida fruktansvärdare sätt än hittills skett, visade ett orubbadt mod. Ehuru det nu var långt ifrån brist på logis uti de öfvergifna husen, lågo likväl såväl soldater som officerare lägrade i skjul eller grafvar invid vallen. Härvid får man ej så noga se på beqvämligheten. Jag besökte några officerare i deras kasern; att likna den vid ett af våra icke med golf försedda vagnslider, vore att derom gifva ett allt för högt begrepp. Några kärfvar halm utgjorde deras hviloläger och äfven hela möblemanget för öfrigt. Vid mitt inträde höll man just på med middagsspisningen, som försiggick med en oklanderligt god appetit. Ej heller kunde den minsta förstämning i sinnena förmärkas. Från vallen hunde man tydligt urskilja de fiendtliga, på ett temligen betydligt afstånd befintliga batterierna. Äfven såg man här och der, på vissa distanser, ej mindre de danska än äfven de tyska förposterna. På några ställen stå de hvarandra så nära, att de utan allt för stor ansträngning kunna hörbart tilltala hvarandra. Detta har gifvit anledning till åtskilliga putslustiga uppträden, hvaraf man berättade mig ett, som likväl slutade mindre nöjsamt för tillställarne. På ett för mig utpekadt ställe hade nemligen de tyska förposterna tilltalat de närstående danska, utan att erhålla något svar. Slutligen ville de bjuda dem på bränvin, men utan att danskarne derföre blefvo mer tillgängliga eller språksammare. Då i detsamma en mängd s. k. oschubbkarlar(d. v. s. karlar som skjuta ett slags skottkärra) kommo till stället, började tykarne, likasom för att hämnas, gäckande ropa: formera batteri, höger om, venster om, första kanonen fyr o. s. v., hvarpå de togo kärrorna ifrån karlarne, och bildade deraf ett slags batteri, hvarifrån de kastade sand och sten på danskarne. Emellertid hade man från fästningen observerat, att tyskarne uppförde någon byggnad, I hvilken man trodde vara början till en ny förI skansning. Hastigt riktades en kanon deremot och i ett ögonblick söndersplittrades den förmenta skansbyggnaden, hvarvid flere af upptågsmakarne blefvo illa sårade och resten tog till slykten så snabbt som ett par raska ben förmår. Under de få timmar jag förblef i staden, hördes intet skott ifrån den fiendtliga sidan. Detta till en början. Så snart något händer, som kan intressera dig, skall du vidare få höra utaf mig. —d— ATL A —— R——