Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 maj 1849, sida 1

IJFRUHD 1IH1I1PDTA ON — C4 MM u delmingar; men d ren på sätt brukli; såäljas dels å Tidningens Annonsels i Hr N. J. Gumperts boklåda. ning må i andra afseenden vara hurudan som helst, i denna sak måste och böra vi hafva förtroende till den; ty i dess hand sammanlöpa eden utländska politikens alla hemliga trådar, och rendast hon är i tillfälle att bedöma hvad som -bör eller icke bör göras. — -Åh, Herre min Gud, aldrig har jag vetat, att min Anders var en sådan storkarl! yttrade en gång en bondgur ma, när hon fick se sin son i länsmansuniform, och detsamma få vi, mutatis mutandis, säga om svenska regeringen, i anledning af den dråpliga beskrifning, författaren lemnat oss af hennes politiska allvishet. Vi vilja imellertid på intet sätt söka förringa de stora egenskaper, som författaren tillagt henne, utan tvertom i detta fall taga honom på orden. Det endast vilje vi säga honom, att af den, som mycket fått, skall ock mycket utkräfdt varda, och att det följaktligen, enligt hans egen utsago, är svenska regeringen, som hädanefter blir ansvarig för all den ofärd, som, i politiskt hänseende, drabbar Europas folk, i synnerhet dem, hvilka under benämningen Svenskar, Norrmän och Danskar spelat en så stor rol i verldshistorien och ännu, i vår tanka, hafva en stor och vigtig mission att uppfylla. Den regering, som under en tid, sådan som den, i hvilken vi lefva, i sin hand håller den utländska politikens alla hemliga trådar, hon har i sanning iklädt sig ett ansvar, för hvilket de i diplomatikens ränker grånade statsmännen Metternich, Ludvig Philip, Nesselrode och Palmerston skulle studsa tillbaka. Lycka till, att lösa det invecklade problemet! Orsaken till det dansk-tyska kriget anser författaren ligga derutinnan, att Tysklands styrelyser synbarligen icke råda öfver sig sjelfva, men vmed kapsonen lagde (lagd?) på sina generaler låta de trupperne marschera mot norden, för ratt draga folkens uppmärksamhet deråt och gifva dem ett frispektakel (2!) på bekostnad af Danmark, hvilket försynen lagt i en stor hvälfnings stråkväg. — Då författaren nedskref slutet af ty annorlunda kan man ej förklara, detta resonnemang, har utan tvifvel för hans minne sväfvat följande vers ur salig Dumboms lefverne af Kellgren: På sina resor han förnam, hur väl Försynens nåd reglerat, som floder öfver allt placerat der stora städer stryka framx; huru han kommit på den iden att låta försynen lägga Danmark i en stor hvälfnings stråkväg. Detta är imellertid en sats, hvars rigtighet eller origtighet vår tids historieskrifvare få afgöra. Ännu en gång uppmanar författaren de skandinaviska folken folken att lita på svenska regeringens klokhet i afgörandet af den dansktyska stridsfrågan och manligt och modigt understödja den i sina beslut. — Hitintills hafva Svenskars och Norrmäns manlighet och mod icke af henne just synnerligen tagits i anspråk: hon har åtnöjt sig med, att genom sina truppers hållning ingjuta respekt hos det öfriga Europa; men hvem vet hvad som komma kan, när han i sin politiska klokhet och allvishet förmärker, att blotta hållningen, machinationerna och simulakrerna icke göra tillfyllest? Det blanka vapnets magt väl då att vvidtaga. Slutligen tillkännagifver författaren, att ban i sin artikel -uppträdt på den svenska Regeringens sida, och att han har gjort det med nöje, kommer emedan han derigenom endast uttalat sin öfvertygelse.v — Huruvida svenska regeringen läst hans opus med lika mycket nöje och funnit hans vöfvertygelse öfverensstämma med sin, blir en annan fråga, som endast hon sjelf förmår besvara. Vi tro det imellertid näppeligen, synnerligast om hon på sin lott erhållit en så stor portion politisk klokhet och allvetenhet, tillagt henne. som förf. Hon finner säkerligen då, att han, på ett högst oförsvarligt sätt, gång efter annan huggit yxan i sten, ja till den grad, att om hon af honom begärde att få låna den, för att sätta den till roten, eller afhugga den gordiska knuten, skulle dess egg befinnas så slö, att hon ej kunde begagna densamma. Kronan på sitt opus sätter författaren med att föreslå insamlingar till inköpande af kanoner, hvilka sedan skulle till Danmark öfversändas tillika med en deputation, som fick (finge?) sig uppdraget att till (inför?) Danska Regeringen tolka det svenska folkets tänkesätt. Naturligtvis borde bem. deputation bestå af idel Gyntherbergar, hvilka, i likhet med sin namne, lifdrabanten hos kung Carl, kunde bära kanonerna som vanliga muskötter och vid presentationen skyllra med desamme. -Gåfvan behöfva, såsom vi ve