Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1849, sida 1

522 FIA 0Uk 44c4 25—4n4:777— Wwun mycken reda förf. har på det. vigtiga ämne, han föresatt sig att behandla. — Att för en vän taga parti mot en fiende, som våldför folkrätten, ödelägger blomstrande städer, utsuger landet genom utskrifningar och hotar att tillintetgöra ett helt folks sjelfständighet — det kallar förf. en strid med väderqvarnar. Är icke bilden träffande, ypperlig, oförliknelig, i sitt slag nemligen. På ett ställe i sin uppsats har förf. benämnt de underhandlingar, som i fjol, rörande den dansktyska tvistefrågan, bedrefvos i Malmö, machinationer-. Det kan man säga är att benämna barnet med dess rätta namn; ty machinationer, (svek, knep, bedrägliga anläggningar J) hafva ganska många trott, att dessa underhandlingar varit från början till slut. Vi äro förf. högligen förbundne för denna hans öppenhet; men kunna blott icke inse, huru konung Oscar, hvilken, enligt förf:s egen försäkran, var själen i dessa underhandlingar, deraf kunnat skörda någon ära, hvarken för sig, sin dynasti, eller sina folk. Förf. har väl således ånyo talat bredvid munnen, utan att rätt besinna hvad han yttrat. Detta är så mycket mera sannolikt, som han kallat sjelfva den af konung Oscar under den 9:de Maj 1848 till Preussens monark aflåtna deklaration en dylik machination, den enda, som ännu qvarstår, men några rader längre ned säger, att den vittnar icke allenast om en rigtig uppfattning af de skandinaviska staternas politiska interessen, vutan äfven om mycken moderation och diplovmatisk försigtighet; hvadan den visserligen i alla vafseenden bör gillas af det svenska folket. Dylika omdömen plägar man, efter vanligt språkbruk, icke fälla om machinationerv, så vida man i språkbruk och politik är så pass hemmastad, att man vet hvad detta ord betyder. Må hända är dock alltsammans, så väl det begagnade uttrycket machination, som reflexionerna deröfver, en ironi af författaren, och vi nödgas då erkänna, att det är den bittraste, den mest sönderslitande, som vi hittills i någon svensk tidning haft tillfälle att läsa. Vi undra just hvad f. d. landtmarskalken, grefve Hamilton, kände och erfor när han första gången läste denna förfärliga ironi af författaren, eller af — ödet, hvilket sednare utan tvifvel är det sannolikaste! Författaren frågar: Ar det rättvisan i Danmarks sak, eller konung Oscars politik, som vakar vid jutska gränsen? Vi svara: Troligtvis den sednare; ty fienderne till Danmarks och vhela Nordens sjelfständigheto -stå nu i nejden af Horsens, utan att hafva låtit skrämma sig af den bistre gränsvaktaren; utan att ens hafva brytt sig om de osynliga hånders, hvilka, enligt hvad författaren på ett annat ställe i sin artikel påstår, hållit de tyska hjeltarne i rockskörtet.Icke desto mindre fortfar författaren att försäkra, att när den enskildes uppskrämda föreställning ylaggt sig eller dess (hvilkens?) orättvisa behandyling upphört, skall Danska folkets bevarade sjelfständighet vittna om att vår regering icke svikit den pansatta svenska ärans löften. — Förefaller det icke läsaren som om H. H. erkebiskopen i egen hög person hade skrifvit denna tirad? Så förekommer det åtminstone oss; ty vi känna i sanning ingen annan, som är mäktig af att i några så ord inlägga så mycken bombast, utan allt annat värde och innehåll, än blott de klingande, obegripliga fraserna. På ett ställe yttrar författaren, att den ädlaste känsla ganska ofta står nära intill en stor dårskap, och vi medgifva, att han härutinnan har mycket rätt. Denna sats är ett af de der guldkornen, som vi yttrat, att hans artikel innehåller. Righeten af densamma har han sjelf på I mångfaldiga ställen i sin uppsats ådagalagt. Äfven på ifrågavarande tirad eger den sin fulla och träffande tillämpning. (Forts.) ) Se Lindbloms latinska lexikon, v. machinatio: