Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1849, sida 1

säljas dels a Tidningens AnnonsI delningar; men d els i Hr N. J. Gumperts boklåda. ren på sätt bruklig AAHAHAHAHAHAAHAA: — för något öfver ett år sedan, som de på det för dem enda återstående sätt börjat göra sig gållande. Det är imellertid vackert att författaren ,trott på dem. Rigtigheten af hans tro börja folken nu visa med sinaågernin gar. Tillämpningen af alla dessa heterogena elementer på Nordens betydelse, både i politiskt och moraliskt afseende, ännu. i dag:v, är så egendomlig, att den blott behöfver påpekas, för att hvar och en genast må kunna inse af hvad beskaffenhet den är. Vi kunna följaktligen fritt spara oss mödan att sönderdela och granska densamma. I När nu författaren utgått från så oklara, för att ej säga helt och hållet förblandade och förvända, premisser; så är icke att undra öfver, det I hans på dem byggda slutsatser äfven skola blifva falska och origtiga. Att punkt för punkt följa honom under hans resonnemang och ådagalägga skefI heten af detsamma, vore dock att spilla både mödan och oljan. Vi vilja fördenskull hålla oss blott till de mera framstående stöte-eller hörnstenarne af hans poötiskt-politiska byggnad. Författaren tager i synnerligen varmt försvar svenska regeringen, ej blott för dess beteende sistlidet år i den dansk-tyska stridsfrågan, utan äfven för den position, hon i år i hänseende dertill intagit. Väl anser han, att de skandinaviska brödrarikenas förenade folk kunde hafva anspråk på att få veta orsakerna till den neutralitetspolitik, som konung Oscar nu, i afseende på denna fråga, synes iakttaga; men å andra sidan erinrar han om, att förhållandena i år äro helt annorlunda än i fjol, och att man följakteligen, hvad denna sak beträffar, handlar orätt i att kasta sig öfver och söka depopularisera svenska regeringen. I fjol, säger han, kunde Sverige uppträda, och handla så, som det gjorde, emedan Ryssland då stod med ett till hälften draget svärd emot det öfriga Europas revolutionära rörelser, beredt att vid första lägliga tillfälle kasta sig öfver folken. I år åter kan Sverige icke begagna sig af denna konjunktur, emedan Ryssland, snarare än att vidare draga svärdet, nedskjutit det helt och hållet i skidan. — Huru förf. kan komma fram med ett så beskaffadt resonnemang, är nästan omöjligt att inse, om man aldrig så litet följt de stora verldshändelsernas gång och utveckling. Det var just i fjol, som alla Ryssars sjelfherrskare, genom sin utrikes minister, grefve Nesselrode, lät offentligen och öppet tillkännagifva, att han icke ämnade blanda sig i de andra europeiska folkens inre angelägenheter, och sålunda, för att begagna författarens ord, estack svärdet i skidan. I år åter har Ryssland dragit svärdet ur skidan, sålunda, att det med omkring 150,000 man ilat att bispringa Österrike mot Ungern, som afkastat slafkedjorna, och, efter att i en kedja af drabbningar hafva slagit de mot det utsända kejserliga härarne, nu som segerherre står står hardt nära det förtryckta, det blödande, det med skorpioner gisslade Wiens portar. I verkligheten förhålla sig således. sakerna alldeles tvertemot hvad förf. behagat yttra; men det betyder föga eller intet, när man föresatt sig att dikta. Man ger då bara sin politisk-poetiska flygråtta sporrarne, och sedan bär det af öfver land och haf, alldeles som om det vore på sjelfva Apollos vinghäst, man färdades. Ville man imellertid i detta fall följa författarens tankegång och hans politiska slutkonst, så komme man till det resultat, att de förenade nordiska rikena Just nu borde göra gemensam sak med Danmark, af det skäl, att Ryssland nu blottat svärdet och ykastat sig öfver Magyarerne. Var det nemligen i fjol ett giltigt skäl för svenska regeringen att taga Danmarks parti endast derföre, att Ryssland hotade att stäfja de revolutionära rörelserna, så bör detta motiv vara ännu vida starkare och giltigare i år, då det verkställt hotelsen. Slutsatsen är, som man ser, fullkomligt rigtig, ehuru premissen blifvit hemtad ur artikelförfattarens egen logik, hvilken annars icke visat sig vara den bästa. z Författarens försäkran, att vinterpalatset i Petersburg darrar på grundvalen af det södra Europas vulkan, önske vi måtte vara sann, ehuru den blifvit afgifven på så oredig och dålig svenska, som nästan möjligt varit. Med visionärer får man icke vara så nogräknad, hvad sjelfva språket beträffar. Den bild, som författaren, i fråga om afvärjande af Tyskarnes orättmätiga anfall på Danmark, begagnat, nemligen att det skulle likna DonQuixotes strid med väderqvarnen, är så ytterst illa vald, att Cervantes säkert aldrig nedskrifvit detta sin hjeltes verldsbekanta äfventyr, om han någonsin kunnat förmoda, att det så skulle missförstås och användas. Vi anmärka detta endast