Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1849, sida 1

naste postkontor. talas med 2 sk. banco stycket, oc I kontor, dels å utdelningsställena och märkt, icke ens af det skäl, att åt densamma blifvit anvisad den anspråkslösa plats, som annars tillkommer följetongen, hvilket tyckes utvisa, att den egentligen är skrifven för fruntimmer, icke för män. Vi vilja dock med detta politiska opusculum icke förfara strängare, än vi antaga, att Hr Ridderstad sjelf skulle hafva gjort, i händelse det stått att läsa i en annan tidning och icke varit författadt af en person, med hvilken redaktören af Östgötha Correspondenten stått i mycket intim förbindelse. På grund af den öfvertygelse, vi hysa om Hr Ridderstads egna frisinnade åsigter och om den glödande skandinaviska sympathi, hvilken han städse förut ådagalagt, tro vi, att han, hvad beträffar oftanämnde artikel, skulle hafva yttrat sig ungefär på följande sätt: Författarens åsigter tyckas bestämmas af tvenne naturer, en medfödd och en, att vi så må uttrycka oss, artificiell. Den förra, den poötiska, ger sig tillkänna i en mängd bildrika ordvändningar, i ett slags raket-stil, som sprakar, gnistrar, strör en hop granna, bländande ordstjernor omkring sig och slutligen försvinner i rymden. Den sednare åter, den artificiella, tyckes hafva blifvit förvärfvad under politiska meditationer, vid hvilka den kalla beräkningen sökt bestrida poösien dess förstfödslorätt, i hvilket sträfvande den ock stundom lyckats, ehuru visst icke till fördel för den sak, som utgjort ämnet för betraktelserna. Stundom har striden mellan det poötiska och det politiskt-artificiella elementet icke lyckats bättre, än att de sammansmält med hvarandra och bildat ett slags mellan-element, som man icke är rätt säker på, till hvilken klass det bör hänföras, antingen till ,Sinn, eller -UnsinnÄ, såsom Jean Paul på något ställe uttrycker sig. Uti den uppsats, som utgör föremålet för vår granskning, är detta mellan-element det förherrskande, ehuru vi gerna medgifve, att ibland slaggen äfven många korn af det renaste guld finnas. Författaren börjar sin artikel med den bekännelse, att han trott något på traktaters vigt och vvärde, något på folkrättens inflytande, något på dynastiernas redlighet och interesse för hvarandra, något på kabinetts-politikens verksamhet voch förmåga, något på de stora interessen, som valltid knyta de närmast liggande staterna till hvarandra; något också på mensklighetens och rättvisans giltiga fordringar, något, med ett ord, på Nordens betydelse både i politiskt och moraliskt afseende, ännu i dag. — Såsom läsaren sjelf finner, har vår författare vid uppgörandet af dessa sina trosartiklar kastat flera rent af olikartade och i följd deraf stridiga krafter och verkningar om hvarandra; hvadan ock hela uppställningen fått ungefär. samma utseende som om en individ bekände sig både till Kristi, Muhammeds, Brahmas och Zoroasters läror samt af dem gjorde ett konfyst sammandrag, som han utgåfve för sitt symbolum. Att på en och samma gång, i ett och samma andedrag, för ett och samma mål tala om folkrättens unflytande, dynastiernas redlighet och interesse I för hvarandrar, kabinetts-politikens verksamhetv, grannstaters stora och gemensamma interessen, ,Mensklighetens och rättvisans billiga fordringar, m. m.; det är ungefär detsamma, som Om till ett menniskohufvud en målare vågade foga bringa och hals aj en häst och hölja med skiftande l fjädrar oförenliga lemmar på sätt, att han ställde för ögat ofvan en fager nymf och nedan ett hiskeligt sjödjurv hvilket redan Horatius i sitt skaldebref till Pisonerne förklarat alls icke gå an. På af furstarne slutna etraktaters vigt och värde kan ej folkrätten utöfva något vinflytandes? annorlunda, än med vapen i hand — det se vi nästan dagligen. På dynastiernas redlighet:, såsom en trosartikel, vilja vi icke spilla ett enda ord; historien upplyser tillräckligt, huru med dem är beskaffadt. Om deras vinteresse för hvarandra bär Pohlens styckning, Finlands lösslitande från Sverige och Ryssarnes infall i Ungern, bland annat, rätt vackra vittnesbörd. På kabinetts-politikens verksamhet och förmåga hafva i nyare tider Metternich, Ludvig Philip, Fredrik Wilhelm i Preussen, Nesselrode, lord Palmerston m. fl. dragit försorg om, att historien icke måtte sakna prof, från Wienertraktaten till afslutandet af vapenstilleståndet i Malmö, undandöljandet af Danmarks ultimatum i den dansk-tyska stridsfrågan, och franska republikens I beväpnade intervention i kyrkostaten till förmån för en andelig farstes verldsliga välde. Den är alltså icke mycket att tro och förlita sig på. Hvad åter beträffar de hvarandra närmast liggande staternas stora gemensamma interessen, så har det hitintills varit furstarne, ej folken, som ordnat desamma, och hvad mensklighetens och rättvi