sin konungs vanner och Ungerns befriare från inhemska och främmande skälmars tryckande ok. TYSKLAND. I riksförsamlingens möte den 16:de Maj gjordes församlingen bekant med innehållet af den från Berlin ankomna kommissariens uppdrag. Denne var instruerad, att 1) rapellera de preussiske deputerade och 2) taga reda på ställningar och förhållanden i Frankfurt. Med afseende på den redan förut bekanta rapelleringen, inlemnade 55 preussiske deputerade, alla tillhörige centern, en protest emot denna rapellering, den de frånkänna all bindande kraft. I samma möte underrättades församlingen, att Gagern och hans kolleger definitift afträdt och att riksföreständaren utnämnt följande nya ministrar: geheimcjustitsrådet Gravell, inrikesminister och tills vidare konseljpresident; hr Detmold, justitsminister; general Jochmus utrikes ärenderna och hr Merck, finanserna. Någon krigsminister var ännu icke utnämnd. (General Wittgenstein anses vara den utvalde). I mötet den 17:de meddelades den nya ministerens program, hvilket lyder som följer: Författningens utförande är genom lagen af d. 28:de Juni 1848 främmande för centralmaktens verksamhet. Allaredan för denna orsaks skull anser centralmakten hvarje verksamhet i och för författningens genomförande ligga utom sin befogenhet och sina pligter; om den dock å ena sidan gerna är beredd att mäkla för ett erkännande af författningen från regeringarnes sida, så anser den det å andra sidan vara sin pligt, såsom väktare af Tysklands välfärd och säkerhet, att med alla de henne till buds stående medel möta alla olagliga och våldsamma rörelser, som hafva författningens genomförande till förevändning eller anledning, såsnart vederbörande regeringar anhålla om centralmaktens mellankomst. Likasom centralmakten har, inom gränserna af den för henne utstakade kompetens, afhållit sig och fast beslutat att äfven framdeles afhålla sig från all inblandning i det riksförsamlingen tillkommande författningsverket, så anser den äfven sin pligt vara att protestera emot hvarje inblandning i den centralmakten uteslutande tillkommande regeringsmyndighet och att tillbakavisa hvarje i denna rigtning företaget angrepp. Derefter föreslog Welcker en förklaring från församlingens sida, att den nya ministeren icke allenast saknade allt förtroende, utan äfven att dess utnämning måste betraktas som en förnärmelse emot nationalförsamlingen, hvarjemte riksföreståndaren skulle genom en deputation uppmanas att utnämna en annan ministere, som vore villig att genomföra riksförfattningen. Detta andragande antogs med 190 röster emot 12. (44 afhöllo sig från att votera.) I mötet den 18:de förklarade ministerpresidenten Grävell under församlingens högljudda löje, att ministeren, oaktadt föregående dagens misstroendevotum, skulle stanna på sin post. Derjemte meddelade G., att riksföreståndaren blott vill nedlägga sitt embetex i deras händer, som uppdragit detsamma åt honom, i nationalförsamlingens, men han betraktar sig tillika som regeringarnes befullmäktige, ty sin makt har han fått sig uppdragen af den gamla förbundsdagen, och blott i regeringarnes händer vill han nedligga densamma. Riksföreståndarens tillbakaträdande skulle, menade Grävell, utom i andra afseI enden äfven vara skadligt derföre, att det komme att utöfva det olyckligaste inflytande på danska kriget; nyligen hade ankommit en depesch från London med propositioner om stillestånd. I mötet den 19:de antog nationalförsamlingen med 126 röster emot 116 ett andragande af trettiomanna-utskottets minoritet. Enligt detta, väljer nationalförsamlingen genast, om möjligt, bland de regerande tyska furstarne en riksståthållare, som utöfoar riksöfverkufvudets pligter och rättigheter intill den tidpunkt, som är bestämd genom beslutet af den 4:de Maj. De öfrige bestämmelserna innehålla: att riksståthållaren, riksembetsmännen och statshorgarne i de särskilta staterna skola besvärja författningen; riksdagen sammanhålles af riksståthållaren; den nuvarande konstituerande församlingen inträder i alla riksdagens rättigheter och pligter intill dennas sammanträdande; riksståthållarens myndighet fortfar intills riksöfverhufvudvärdigheten slutligen uppdragits åt den mäktigaste eller näst den mäktigaste tyske furste; den provisoriska centralmakten upphör så snart riksöfverhufvudet blifvit valdt. Vidare antogs i samma möte ett andragande af Uhland: Skulle riksföreståndaren, i enlighet med sina ministrars hotelser, försöka att nedlägga sin myndighet i andra händer, än nationalförsamlingens, så förklarar nationalförsamlingen en sådan åtgärd för ogiltig, olaglig och utan bindande kraft. Konungen af JVUrtemberg hetes vara bestämd till riksståthållare, och det skall vara fråga om att, isynnerhet i den händelse, att Frankfurt förklarades i belägringstillstånd, förflytta nationalförsamlingens säte till Stuttgard. -— . — —