da förklarats skicklig att omhänderhafva pastoralvärd, är berättigad att erhålla pastorat i 1:sta Elessen och således ofelbart måste äga att söka ett dylikt embete. Härvid kan icke blifva fråga, huruvida en ådagalagd större kunskap bör vid befordran ega företräde framför den mindre, och det erfordras icke ens, att den mindre kunskapen skall kunna komma i jemförelse med den större. Tvertom beror frågan endast deraf, huruvida aflagd pastoralexamen berättigar till erhållande af pastorat, af hvilken beskaffenhet som heldst, så satt den mindre kunskapen icke ovilkorligen är utesluten från de större pastoraterne, hvilket kyrkorädet anser ostridigt, så att, der frågan anginge förslagsrum till pastorat af 1:sta klassens 3:ne sökande, som alla fullgjort examen utan något berömligare vitsord, måste samtelige komma på förslaget, om icke någon annan med större kunskaper sig dertill anmält. Kyrkorådet, som gerna medgifver sin pligt att i detta, så väl som i andra mål, ställa sig lag och författningar till efterrättelse, beklagar endast, att kontraktsprosten Tornberg icke förmått inse de motsägelser, hvari han sjelf stadnat, då han grundar sin klagan derpå, att kontraktsprosten Ullman skulle vis derföre har att åberopa endast, att de öfrige Sökanderne, efter allmänna författningar, skulle företrädesvis vara berättigade att erhålla det. Frågan angår dock endast huruvida Ullman är berättigad att söka 1:sta klassens pastorat, utan jemförelse med någon annan i rättigheten att erhålla ett dylikt, och denna fråga har klaganden sjelf icke otvetydigt bejakat, då han grundat sin framställning endast på jemförelse emellan Ullman och öfrige sökanderne, hvilken jemförelse icke får äga rum vid pröfningen af behörigheten atl söka, som måste vara ovilkorlig eller ock aldeles icke finnas. Sedan kyrkorådet således tydligen ådagalagt lagligheten af dess åtgärd att ställa kontraktsprosten Ullman under omröstning till det lediga domprostembetet, kan kyrkorådet icke underlåta anmärka, att klaganden sjelf har så föga meriter framför Ullman, att om klagandens påstående om Ullmans inkompetens icke i sjelfva verket inskränkte sig till yrkandet, att klaganden skulle framför honom ega företräde till befordran, kyrkorådet icke skulle tveka att uttala den öfvertygelse, att bifall till klagandens påstående, rörande Ullman, skulle utesluta äfven klaganden från all rätt att vid valet komma under omröstning. Klaganden har väl vid sin ansökning fogat åtskillige bevis, deri han benämnes såsom magister, men han har icke på annat sätt styrkt, att han fullgjort denna examen. Han är således knappast berättigad att räkna sig tillgodo magistergraden, men om äfven de meriter, en sådan examen medförer, medgifvas honom, följer deraf endast en tillökning i hans årsberäkning af tre år. Visserligen kan en med utmärkelse fullgjord magisterexamen derjemte ådagalägga lärdom, hvarpå de utmärkte vitsord, de begge öfrige sökanderne i denna examen förvärfvat, synas lemna bevis, men intilldess klaganden styrkt, att han i sådant afseende kan med dem komma i jemförelse, torde följden af hans försök att med dem ställa sig i jemnbredd, inskränka sig till förmonen beträffande ärsberäkningen. Hvad pastoralexamen angår, har klaganden just samma betyg som UllI man eller approbatur. I följd af olika bruk vid betygs utdelning inom de särskilte konsistorierne torde väl klaganden vilja tillräkna sig ett halft betyg högre, men sådant är icke lagligen medgifvet, och får derföre icke ega rum. I fråga om hans behörighet att söka domprostembetet, får han anses ega aldeles lika lärdomsgrad med Ullman. Icke utan en känsla af obelåtenhet kan kyrkorådet betrakta klagandens försök att under sig SB Me 4 FE SS a.F 7D vara obehörig att söka embetet, och, såsom be