origtigheter: den ena, att de fleste af stadens samtlige handlande och skeppsredare varit närvarande vid sammanträdet och sig om förslaget yttrat; den andra, att pluraliteten ansett den nu ifrågakomne, I det vill säga elfstyrelsens föreslagne slipsanläggning vi högsta måtto af behofvet påkallad, samt fördenskull förtjent att, genom bidrag af handelssoch sjöfarts-fonden, understödjas. Hvad den första af desse origtigheter beträffar, så medgifva vi, att protokollet för den 19:de I Mars åberopas, samt, att det visar, att blott ett antal af dessa medborgare infunnit sig och ej de rfleste (i protokollet står eti större antal, men efter hvad vi hört voro blott omkring 30, inberäknadt de 10 tillstädesvarande fullmäktige, af handelsföreningen närvarande) och att således kommerskollegium och öfrige auktoriteter, som komma att pröfva ärendet, deraf finna, att ej plualiteten af stadens samtlige handlande och skeppsredare hade sig vid sammanträdet infunnit; hvaraf skulle följa, att de begagnade uttrycken ej gerna afgifna och af handelsföreningens fullmäktige inberättade yttrandet representerade mängdens af kommer oss alldeles så klart, att den, som genomläser handlingarne och ej känner mer, än hvad i dem förefinnes, skall tänka sålunda. Det återstår dock alltid att fråga: hvarföre skrifvelsen ej skulle innehålla precist detsamma i detta afseende, som protokollet? Hvad deremot den andra anmärkningen angår, så tro vi i sanning att högst få af dem, som utom handelsföreningens fullmäktige tillstädesvoro, (af hvilka efter hvad vi specielt känna 5 reserverade sig emot beslutet) förmodade sig tillstyrka statens understöd för den af elfstyrelsen föreslagne slipsanläggningen, eller ansågo sig förklara, att den vore i i högsta måtto af behofvet påkallad. Detta hafva dock de, högst 15, gjort, som utom handelsföreningens fullmäktige vid sammanträdet yttrat sig bifallande. Vi hafva hört sägas: att majoriteten af de närvarande helt simpelt trott sig tillstyrka offentligt understöd för anläggningen af en slip eller upphalningsbädd i allmänhet, och, att den på det sättet hade uppfattat ordförandens för handelsföreningen framställning i ämnet. Af skrifvelsen synes dock ej något sådant, ty der siges uttryckligen, att pluralitetens yttrande gällt den romförmälte? eller af elfstyrelsen föreslagne anläggningen. Vi tro oss ej böra göra dessa anmärkningar längre, än de redan blifvit; ehuru ämnet gifvit många anledningar till ett långt vidlyftigare ordande, än vi inlåtit oss på. Till exempel: handelsföreningens samtlige fullmäktiges kategoriska och offentliga förnekande af sanningsenligheten af hr Th. W. Tranchells anförande, att diskussionen, vid sammanträdet med de handlande den 19:de sistlidne Mars, ej fått fortgå med all den opartiskhet och i den omfattning, som frågan kräfde ; den besynnerligheten, att elfstyrelsen, vid uppgörandet af kalkylerna för kostnaderna af den föreslagne upphalningsbädden, samt uti flere andre fall beträftande densamma, tyckes hafva helt och hållet ledts af hr A. Keillers uppgifter, hvilken, oaktadt han, redan den 14:de Juni 1844, fått af staden tillhandla sig en plats invid hamnen för anläggning af en bana eller railväg för fartygs upphalning, således en anläggning ungefär likadan, som den ifrågavarande, icke dess mindre ej ännu synes hafva erinrat sig detta sitt vid försäljningen sjelfmant erbjudna och afgifna åtagande, och hvilken sålunda ej just synes hafva varit den lämpligaste person, som elfstyrelsen bordt uti denna angelägenhet använda, enär hans egna intresse på mer än ett sätt härvid kom, eller åtminstone kunde komma, i kollision med deras, som erhölle alla de stora fördelar, som elfstyrelsen utbedt sig; jemte många andra dylika oegentligheter, som förr, i den gamla goda tiden, ej skulle hafva väckt någon uppmärksamhet, men numera, när de förekomma, ej vidare kunna göra anspråk på samma öfverseende. Vi lemna derföre, för att ej trötta läsaren, detta ämne, en gengångare från sötebrödsdagarne, uti den förmodan, att den nuvarande svenska regeringen väl ej kan göra sig saker till ett sådant förbiseende af nationens intressen, att den till enskilte medborgare på ganska tvetydiga skäl bortskänker, ja nära nog bortvräker, statsegendom och statsmedel af vida mer, än en fjerdedels r illion riksdaler bankos sammanräknade värde. Renresentationsfrågan. kunde förleda någon till den förmodan, att det det handlande borgerskapets tanka om saken. Vi vilja ej bestrida detta, ehuru det likvisst ej före