sig sjelf tänkande individen. Att dessa reflexioner i allo äro passande på förevarande fall, påstå vi just ej, utan blott, att de ej helt och hållet sakna sin tillämpning. Det, som dock i visst afseende urskuldar direktionens begäran, är den visshet man har, att mångfaldiga personer i Sverige, hvilka hade befunnit sig uti direktionens ställe, sannolikt hade handlat precist på samma sätt, som den nu gjort, när de, såsom direktionen, trott sig kunna på en gång befordra allmän och enskilt nytta. Uti vårt land finnes det beklagligen högst få individer, som hafva något redigt begrepp om hvad det allmänna är; orsaken härtill får man söka i vårt statsskick, i våra samhällsformer. Det förbiseende, som under århundraden här egt rum, och ännu eger rum, af massans eller det egentliga folkets rättigheter och fordringar, har så småningom hos de fleste af landets invånare utbildat det begrepp, att man saklöst kan plundra kronan, kan tillskansa sig och de sina fördelar på det allmännas bekostnad; att det ej ligger något orätt i att genom en anhållan hos regeringen om eftergifter, förmåner, undantagsbestämmelser och skänker, söka förvärfva enskilt förmögenhet på statens, det allmännas, det vill säga den skattdragande massans af nationen bekostnad. Största skulden till att en sådan ton, sädana begrepp kommit att utbreda sig bland nationen, hvilar på de män, som under sednare tider utgjort Sveriges regering. De hafva alla, nästan utan undantag, betraktat sin aflandets lagar förlänade makt att göra eftergifter, meddela undantags-bestämmelser och förfoga öfver användandet af nationens tillgångar, blott såsom medel, för att derigenom förstärka sitt politiska parti, föröka sitt anhang, afväpna och korrumpera sina motståndare, samt belöna mycket tvetydiga handtag och tjenster. Hade regeringarne ej lyssnat till, ej upptagit ens till pröfning, eller bifallit alla dessa oförskämda ansökningar, som under de sednare decennierna från enskilte till dem inkommit, och hvilka det är onödigt att här närmare anföra, så hade ej heller dylika åsigter, som de ofvannämnde, kunnat i den grad utbreda sig bland nationen, som fallet nu verkligen är. Individerna hade, genom afvisandet af ansökningarna och regeringens rättvisa och samvetsgranna beteende, slutligen lärt sig inse, att den åt regeringen af grundlagarna förlänade makt ej vore medgifven, för att den dermed skulle rikta enskilte medborgare, utan endast för att befordra allmänt gagn. Genom det upprepade afvisandet af dylika obehöriga försök hade individerna omsider fått ögoI nen öppna och funnit, att det är ett rofferi från den stora massan af nationen, när man uti så beskaffade ansökningar, som de ifrågavarande, under föregifvande af att befordra allmänt väl, hufvudsakligen åsyftar att bereda sig sjelf fördelar. Sveriges statsmän och ministrar på sednare tider hafva ej sålunda bedömt eller uppskattat sin makt; de hafva, utan skrupler och för ernåendet af sina mer och mindre genomskådliga biafsigter, u-öfvat densamma, och sålunda till alla landsändar I och bland alla klasser af medborgare utbredt en af de svåraste och skadligaste sjukdomar, hvaraf ett samhälle kan lida — begäret hos de enl I I skilte att lefva på det allmännas bekostnad. När man, såsom den ledande inom elfstyrelsens direktion, har, af så beskaffade statsmän, som dem vi här ofvan karakteriserat, varit van att erhålla den ena förmånen efter den andra, den ena eftergiften efter den andra, den ena skänken efter den andra, och derjemte har medvetandet af, att man verkligen gagnat det allmänna, samt rättvisligen under en lång följd af år emottagit medborgares tack och hyllning för sin offentliga verksamhet, så är det ursäktligt, att man ej märker, att den gamla goda tiden förrunnit, att andra begrepp om folkets rättigheter, en annan och mera samvetsgrann tolkning af orden kronan, staten, det allmänna håller på att bland nationen göra sig gällande. Det är ursäktligt säga vi, att en sådan man, i spetsen för elfstyrelsen, hos regerigen gör en sådan förfrågan, som den vi uti denna appsats klandrat. Hvad behandlingen af ärendet hos handelsföreningen beträffar, så hafva, i vår tanka, dess fullmäktige visat en efterlåtenhet, som ej varit på sin plats; de hafva af konsideration och enskilt högaktning för förslagets egentlige upphofsman låtit förleda sig att vara, såsom handlingarna tydigen ådagalägga, i viss måtto partiska. Saken har blifvit något skrufvadt framställd för de handande och skeppsredarne, samt öfverläggningarne