Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1849, sida 1

ce såsom hittills med någon afgift i och för dessa utsom önska Tidningen sig tillburen, ersätta kringbäravarit, eller med honom öfverenskommas kan. 2 — och af direktionen allt för lätt öfverfaren skillnad. Det gifves mångfaldiga grader af nyttig och behöflig, och en af enskilte företagen anläggning skall i sanning vara i allrahögsta måtto nyttig för. hela nationen, för att den skall kunna anses förtjent af en för det allmänna så kostbar uppoffring, som här är i fråga. Dessutom måste, eller åtminstone borde, statens bidrag till och uppmuntran för enskilta företag, huru nyttiga de än må uppgifvas vara, få stå tillbaka för dylika bidrag till erkändt nödige och allmänt gagnelige offentlige företag; och det är i vår tanka ett förbiseende af det allmännas kraf, en bristande respekt för det allmännas rätt, när enskilte företaganden uti ett samhälle uppmuntras och understödjas med de medel, som de nödiga allmänna företagen fordra. Denna sednare åsigt leder oss till den tredje anledningen för förslagets uppgörande och antagande, nemligen till de skäl för detsamma, hvilka skulle kunna framkomma från ett behörigt afseende på bägge de föregående samverkande och sig ömsesidigt supplerande anledningarna; sålunda, att om också hvar och en af desse ofvan anförde anledningar till förslagets godkännande vore för ringa, de dock tillsammantagna skulle berättiga direktionen att begära och föranleda regeringen att bifalla detsamma. Elfstyrelsens, för ett så vigtigt och betydande företag, som det föreslagna, högst knapphändigt motiverade och ytligt utvecklade plan för anläggningen, samt de slumpvis utan detaljering uppgjorda kalkyler, . som den framlagt, jemförde med dess fullkomliga uraktlåtenhet att meddela Götheborgs stad och samhälle ndgon underrättelse om dess förehafvande, ådagalägga tydligen, att elfstyrelsen, sjelf på detta tredje ifrågavarande sätt har betraktat sin proposition. Den har nämligen ansett sig, genom sina om samhället förut inlagde meriter, dels så upphöjd öfver de former, som man af andra mindre meriterade myndigheter vid likartade ansökningar förutsätter, samt dels så trovärdig och i dylika värf erfaren, att när den, elfstyrelsen, slumpvis uppgifver kostnaden för en sak uppgå till vissa hundratusentals riksdaler, eller angifver följderna af ett dess tillgöranden blifva så eller så, regeringen då utan vidare bör lyssna till dess, elfstyrelsens, utsago, medgifva dess fordringar och gilla dess beteende. För att uti ansökningar om understöd för allmänna företaganden kunna iakttaga ett dylikt framställningssätt, måste man hafva en hög tillförsigt, så väl om den obestridliga allmänna nyttan af det företag, för hvilket man ifrar, som ock om sina egna förvärfvade meriter; och, om detta gäller såsom regel, då fråga är om statsbidrag för allmänna företag eller anläggningar, så måste denna tillförsigt äfven i ännu högre grad finnas, när man på samma sätt tillåter sig att behandla understöds-ansökningar eller böneskrifter för enskilta företaganden. Att direktionen för elfstyrelsen verkligen har haft en så beskaffad tillförsigt vid uppgörandet af sitt förslag, som den vi här ofvan angifvit, är tydligt; att den på grund af detta sitt medvetande har för sig begärt de stora pekuniära fördelar, som ifrågasatts, det synes handlingarne till öfverflöd ådagalägga. För vår del kunna vi ej finna annat, än att direktionen härvid handlat origtigt, ty den har sammanblandat saken och personerna, och ehuru vi gerna äro böjda att tillägga tillförsigten om sakens allmänna nytta hvarje rättvist afseende, så kunna vi detta oaktadt ej förbise, att om den allmänna nyttan företrädesvis hade varit direktionens ögonmärke, ansökningen äfven, uti ett sådant fall, hade kommit att få en annan form, och framför allt en annan bekandling. Såsom direktionen nu funnit för godt att behandla denna fråga, framstår, i vår tanke, direktionens tillförsigt till och omtanka om sina egna personer i allt för stark dager. Saken synes nu vara blott en slöja för personerna. Direktionen, tro vi, har ej tillräckligen besinnat, att det tillhör hvarje god medborgare uti ett samfund att uppfylla sina pligter och åligganden, utan anspråk på annan ersättning derför, än den, som staten eller samhället i vanlig ordning bestå, eller hvilken följer uti medvetandet af att hafva samvetsgrant fullgjort sina värf. Uppfyller man samfundseller kommunal-åligganden, eller gagnar man samhället endast eller förnämligast i den afsigt, att derigenom rikta sig sjelf eller bereda sig tillfälle att tillskansa sig sjelf eller de sina enskilta fördelar, så bortfalla allt det förtjenstfulla uti ett sådant uppfyllande. Tacksamheten och förbindelsen, som samhället rättvisligen egnar åt den oegennyttige verksamme medborgaren. förbvtas under så beskaffade omständighe