(Infures på begäran.) lill herr Broman. Du konstens son, uti hvars djerfva öga Man skådar snillets gudaborna lif Och i hvars stämma, manligt sköna, höga Sig röjer känslans rätta, sanna lif. Hur mången gång ditt sanna spel oss förde Till fantasiens solbeglänsta höjd — Hur mången gång du oss till tårar rörde Och åter mången gång till hjertlig fröjd. Hur mången gång uti vår själ du väckte Mång ädel känsla, som i slummer låg — Ack konstens gudom visst dig handen räckte, Då första gången din talang han såg. Ty alltid sann och liflig du förtjusar — Passionens glöd du äfven tolka kan, — Som stormen stundom stark din stämma brusar — I allt och alltid är du stor och sann. Så vandra glad och stolt, samt skörda ära — Publikens gunstling — fram dite sköna lif. Blif alltid sann, det är en gyldne lära — Om det är möjligt, ännu större blif. Blott den kan himlens oriflamma bära, Som kan sig lösa ur materiens band. Blott den, är värdig lagerkransar skära, Som rätt, det stora, sköna fatta kan. Max.