Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1849, sida 1

i kontor, dels a utdelnangss— j glömt hvad Håramal, Nordens höga visa, äger: Var en vän för din vän och för vännens vän: men hans ovän inne i dig ej en vän. Sådant väl höfves en man.? Ej endast bland Sveriges min, utan äfven bland dess qvinnor, har Danmarks sak många varma och deltagande vänner, hvarpå ett exempel ibland anåra må anföras. I ett sällskap träffades för några dagar sedan en förmögen enkefru, som med TäålICHHa Vet särdeles värma yttrade sina skandinaviska sympathier. Hon hade för sin egendom 4 soldater, och beskref den glädje, med hvilken hon förliden sommar utrustade dem på det bästa, med matsäck och respengar, i det glada hopp att de skulle få deltaga i striden för Danmarks sak, och att svenskarne efter så många åns hvila nu skulle få utföra några bragder, värdiga sina förfäder. Hon beskref derefter sin missbelåtenhet, då de återkommo utan att hafva uträttat någonting. be lågo der bara och gödde sig utan att göra någon nytta, och jag frågar, hvartill vi skola hafva krigsfolk, då de endast användas till exerciser, parader och lustläger? menade hon, och denna sin mening uttalade hon med en sirdeles ifver och i ordalag, som knappt skulle kunna återgifvas. Har den frun någon son, som är studerande, frågade jag en af de närvarande, i förmodan, att hennes intresse blifvit väckt på detta sätt; men af det nekande svar, jag erhöll, fann jag, att hennes individuella åsigter af saken grundade sig på rätiskänsla och deltagande för de förtrycktas belägenhet. Under resor och vistande ibland folket har jag gjort dessa ofullständiga anteckningar, i akt och mening att gifva dem offentlighet, ty likasom jag anser det vara den periodiska pressens pligt att l uppträda som den allmänna opinionens organer, pör äfven den enskilte söka att göra densamma I bekant, helst då den är sådan, att den hedrar och upphöjer nationen, och detta så mycket mera som röster låtit höra sig både här och i Danmark hvilka förebrå Svenskarne deras köld och liknöjdhet. Det bör icke heller förglömmas, att man från vissa håll är så benägen att debitera folket för mycket af det lumpna, som sker, och det goda, som underlåtes. Kanske var det äfven svenska folkets skull, att Finlands hjeltemodiga och trofasta befolkning lemnades bjelplös mot en öfnes vara förbunden, göres denna fråga, ty just nu gå de förrådde finska hjeltarnes ädla andar igen ibland det svenska folket i Fändrik Ståls sägner, och hvarhelst de uppenbara sig för svenska bjertan påminna de om Finlands öde och varna oss, I för att icke äfven denna gång så handlöst öfvergifva vänner, de enda, som oss numera återstå. Med intresse läste man nyligen en uppsats i Handelstidningen med öfverskrift: Hvad göra de skandinaviska sällskaperna för våra danska bröder?, i hvilket åtskilligt förekom som allvarligen förtjente att behjertas. Som vi kunna taga för afgjordt, att Sveriges städer genom frivilliga bidrag ådagalägga sine tänkesätt så, som det redan skett på några ställen, skulle det vara särdeles lämpligt att bereda oss här på landet ett allmännare tillfälle att bidraga till samma ändamål genom en kollekt öfver hela riket, begärd t. ex. af de skandinaviska sällskaperna, hvilka enligt sin antagna benämning och tendens synas i första rummet kallade att tillvägabringa en sådan åtgärd. Det skulle nog kunna insamlas en icke så ringa hjelp åt de fallne danska krigarnes efterlemnade anhörige, helst denna handling af sann menniskokärlek och välvilja mot enkor och faderderlösa i deras bedröfvelse nog skulle på det varmaste bli förordad af det svenska presterskapet. Det blefve då icke en kollekt i vanlig mening, utan ett värdigt vedermäle af ett fritt och ädelt folks deltagande för lidande bröder, och ett tillkulle för folket, att undgå förebråelse för den overksamhet, som dess regering iakttager. Detta föranleder mig att tänka på ,kabinetts-politikens makt och vanmakte, ett ämne, som en insändare i Handelstidningen nyligen behandlat. Icke utan sannolikhet ådagalägges der det beklagansvärda förhållande, att kabinetterna drifva sitt hemliga spel i rak strid mot folkens sanna intresse, förglömmande att de äro till för folkens skull, icke folken för deras. Det har under denna händelserika tid hos nationerna vaknat ett begär att på ett mera tidsenligt och rättvist sätt få ordna sina inre förhållanden och komma på det klara med de sty1, rande. Denna sträfvan hade säkert varit närmare sitt mål, om ej det tyska folket så villigt oci I ee et — — NA (12 verlägsen fiende? Tillfölje af en af dessa oförutsedda tilldragelser, med hvilka en högre afsigt sy