Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1849, sida 3

wiljade en af dessa wadra dagar. fom äro få sällsvnta i Paris, då de utbreda glädje till Å med i de meft trösilösa hjärtan. karguerite täntte efter hwaranan på Maurice, Beatrir och fig fjelf. — Maurice! ad! om han wore här! pon försjönk i djup tantfullhet. . — Aa om han wore hän ensam med mig! om han ej älskade någon mera än mig! jag ffulle då tafta mig i hans armar, och känna hans hjerta tappa! Ad! jag bar för sent fått Beatrir plats! Tårar började futta hennes wadra ögon. Emellertid, fade hon med en fud, når owädret är förbi med alla fina åftor, fortfara blommor att blomstra och fåglar att sjunga i ftogen. Wisst dar wåderleten inflptelse på wått hjerta ; men ide funna siormarne helt och hållet tåga wårt bjerta med fig? När wintern har förftört allt, kommer wåren och får lifsfrön. Har då lifwet ej mer än en wår? Wi dafwa nämnt, att i det högtidliga ögonblid, när Beatrivs sköna lodar redar föllo under saren, twenne något owanligi tlädda damer bullersamt inträdt i korkan Man igenkände i dem de båda nyssnämnda aktriserna. — Hur långt har man kommit? fade den ena af dem till en ung flida, fom låg på knå bakom en pelare. Den unga flidan — det war Marguerite Parfondval — swarade, utan at fe upp, att allt nyligen slutat. De bäda damerna gingo då twårt öfwer främsic delen af choret, öfmerändataftande siolar och allt hwad jom war i wågen. — EStadars Beatrit! jade den ena, när hon fid fe henne. Beatrix igenkände röften. — Hwar är jag? frågade hon fig. Allt ywad fom passerat sedan trenne månader, syntes benne en sorglig dröm. Denna röst, fom hon nyligen hört, påminde henne alla hennes ungdoms dårslaper På nägra sekunder tydte hon fig nu hafwa fett förrinna alla de glada är, un der hwilfa hon faftat fig in i näftan alla berusande nöjen. Hon undrade, om det kunde wara möjligt, att hon få hastigt kunde lösslita fig från werlden. — pBwar är jag! frågade bon fig ännu en gång: . Hon tydte fig fe grefwe VOrbesjacs bleta, ända in i döden få stöna drag Hon tillbataftötte med fasa minnet af det förflutna, fom åter i hela fin glani framstått för hennes själ. — Nu, fade hon, i det Hon åter uvpsteg, oh såg fina wackra lockar ligg: fpridda för fina fötter, dessa lodar, fom Maurice få modet älskat; nu märke jag, att jag, efter seglatsen på det brusande hafwet, ändtligen är kommen til bamnen. Slutet. NR . — Fragment af ett bref från Marguerite till Beatrir. Till fyfter Elotilde i Karmeliterklosiret! Ö . ÅJ går war jag ensam, och forgfen fom manligt. Jag tänkte på dig. W båda utgöra ju oasä endaft ett! Ur det ide jag, fom ännu är i Karmeliter tloftret, och du, fom ännu bor wid gatan Provence? — Men i anledning hära får jag säga dig att jag bar ej flyttat från det bus, du bebott, men jag bo nu på nedra botten, fanga bland andra fåfängligheter! Skall jag då Här få mera luft och fol? en din trädgård, din lilla blomsterpark, har jag bärigenon fått att disponera. Det war tanken på den, fom tgentligen påskvndade werl siällandet af mitt beslut att ombyta wåningar. Dertill bör jag wål Äfwen säge dig, att mina tillgångar tillåta, att jag nedflyttat några wåningar. 3 går, under det jag war enfam och forgsen, fom man oc) anmälde M Raoul dÖrbessae. Han är nåftan alls ide lik fin bror. Han fer nappt ut fon han wore af familjen, Afrikas sol bar efterlemnat ftarfa spår i hang ansigte Han bär med myden stolthet en utmärkelse, fom dan fått i sisia fälttåget, ma tillfrår eljest, att hans däsi gjort honom mocken aytta under hans kampanj. Jas wet just ide, dwarför jag berättar dig detta; det mill såäga, jag wet icke, Hurja: stall komma till något intressantare.