Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1849, sida 2

— —— — ——k — — ———————— ögonen glänsande af tårar; fe der den, fom skall dafwa bättre skäl att tala öfwer min död. Hon skall tröfta fig; bon stall åter läta draga fig in i den hwirfwel, dwari pon lefwat. En afton, när bon under festen för ett glas champagne till fina läppar, torde bon tanske läta en tår falla deri, och säga, med en plötslig blethet: Act! Maurice VOrbesiac! Han wisste dod att älska! Låtaren och de båda fetundanterna hade nalsats fången. ne via mig! Zag ffulle tröfta mig! Ad, Maurice; CEndaft om jag finge med dig. Den sårade tillslöt fina ögon til hälften. — D, min Gud! ropade Beatrir. Den siacars tröfildia slican förde fin hand till fin ålskares hjerta. — Maurice! Maurice! du jade mig, att ditt hjerta . . . . Hon jwimmade — — — Mot middagen, samma dag, fom en ryttare, blet och försiörd, till flottet Marvy. pans häst war tetådt med skum och smuts. pan sieg af, band fin däst. och gid med långa sieg mot trappan. Madame Fargiel igenfände prins Waldestahl. — Ursätta madame, jade ban, att jag kommet och söker er en dag fom denna; ty jag bar nyligen fått böra M. de VBarfondvals död. — Men, bivad will det säga, min herre? HPwilken hemsk blid! pwilket försträdt utseende! Ni förskråder mig. Ä — Madame! Jag är bär för att begära en tillsivgt. Inom twenne timmar stall man gripa mig; ty — ni gissar det wäl? — jag bar i dag på morgon flagits med grefwe dOrbessac. Madame Fargiel blef blek fom ett lil. I detta ögonblid fände bon, att bon ännu hade ett hjerta. — Har ni dödat bonom? fade bon till prinsen med förtwiflan. Hon förmådde ite undertryca fin passion i def förfta utbrott, men hon war ej en awiana, fom låt dederrsta 18 af fitt hjerta. Hon bade denna, man ffulle funna fåga, djefwulska tanka, att sedan hennes ena älskare dödt, funna få glomma sin sorg wid den andres bröst. Efter grefwe dOrbesjacs död, återsiod henne ännu prins Waldestpal. Hon antog annan ton. — War få god, ssig in! min herre; fade hon till prinsen, med det täda småleende, hwiltet hon få ofta siuderat framför spegeln. XXVIII. De tre systrarne. Marguerite hade hela natten warit qwar och bedt för fin far. Följande dagen återkommen till Paris hade bon funnit Beatrir till bältten wansinnig af sorg. — Lefwande eller död skall man föra mig med donom till grafwen, ropade hon ouppi börligt. Marguerite blef ej mindre trosilös; men bon bade fiyrta att gråta. Hon fick nu äter tiubringa en natt framför en dödsjäng. Wid den timma, då giefiwe diÖrbessaes lifbegangelse Mile firat, fåg man redan trenne qwinnor ligga på kaa i kyrkan Madeleine. Den förfta, som fruktade att blifwa ER aflägsnade sig sedan hon med en blia betrattat tisian. Den andra war försäntt i bön wid nunnekapellet och böll den tredje i fina armar. . Når man ditförde litet, unpgaf denna sista ett anskri och sjönt wanmättig ned på siengoliwet. . ESdmma dag reste madame Fargiel till Tostland i sällskav med prins Val desthal, jedan Hon uppdragit åt tre rottbara advokater att förjwara bennes rätt. Dattadt bon war en aminna, utan egentligt djerta, hade Bud siraffat ne just genom detta dierta. Maurices död fade gifmwit penne ett får, som ide läfttes. Om aftonen af denna bedröfliga dag försöfte Marguerite att tröfta Beatrir ; men dennes försök slutade dermed, att hon gjorde fig fjelf tröftlös tillifa med benne.