Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1849, sida 2

Den stadars Beatrir hade till och med ej sidria att beklaga fig. Hon betrattade fin spster tigande, och utan att funna gråta. — Marguerite! jade hon ftrart, ärnar du äterwända till Hoftret ? — Kej, Jwarade Marguerite. — Nå wäl! Men jag . .... jag. .... jag fall gå dit. — Peatrir, Veatour! Gå ide Mt! fade Marguerite. Der finner du en graf; men icke döden. — Det är dit jag bedöfwer komma, sade Beattir, med ett dysiert hopp. Nåär du war 1 Hoftret, hade du ej för din egen del någon att begråta! — 39, jag begrät der min enda wån, fom jag dödat.... — En wån owad will det fåga? Jag. jag Mall der begråta Maurice, oh der mid ega min enda glädje, men en oändlig glädje. 3 klostret, jag påminner mig det, der andas man grarwens wällutter. Ad! jag känner det redan! Jag stall der få lefwa med honom. Marguerite sudade wid minnet af de dystra cellerna mid gatan Vaugirard. Beatlir hade närmat fig fönsiret, der hon betraitade den glänsande fijerndimmelen. — För öfrigt är jag en ftor synderska, utbrasi hon. Efter förutgängen förjoning stall tanste Gud tillåta min fjäl att återfinna Maurice der ofwan. För min del, täntte Marguerite, will jag lefwa det lif, tom Gud hikrit sina barn. Jag är ide nog ren, för att funna ålska endaft Gud. Jag tänner för mydet, att min fot är fästad mid jorden. — Du wet, att mi hwardera efter M. de Parfondval ärfwa fyra a fembundratujen franes, sade bon till Veatrir. — 3ag frågar ej efter ett enda öre, swarade Veatrir. Maunce har gifwit ett teftamente, bwari ban låter mig få halfwa hang efterlemnade förmögenhet. Zag wul ej ega mer än en härloct af honom, fom jag till ett minne haft mod att aftlippa denna morgon, likasom om ban endaft walit influmrad.... Således, min bäna Marguerite, om jag octså har rätt till arf efter M. de Parfond val, afitår jag det alltför gerna till dig. Du bör lefwa i den solbeglänsia werlden säjom andra. Jag har deremot redan lefwat för modet. När turen fom mer till dig, så glöm ej mig Helt och hället i den njutningarnes rosenfärgade bwirfwel, som ..... — Mesensärgade bwirfwel! fade Marguerite, som fallit i fina fantafier. Ack, ja! Jag skulle önsta, att den funde bortföra mig och göra mig druden ; ty jag är ju ej annat än en ftod! Mitt bjerta blef förstelnadt der borta. Meu, när jag iåg Maurice, då tände jag, att jag ej war aldeles död. Men, Maurice-.... — Ja, sade Beatrir, jag hade fi nära glömt, att du..... men, du älffade honom aldrig jom jag! Beattix jyntes plötsligt försatt i ett tillstånd af bänrydniug. — Marguente, jag hatar dig, Marguerite! — DPral bon? frågade bon fig sself. — 3a, Marguerite! Jag hatar dig! fortfor Beatrir. Jag hatar dig derför, att du älskat honom, derför att.... din kärlek är dödens budskap! — Min syster! — Za, din tärlel är dödens budskap. Det är ju få du sjelf bar fagt mig. Samma dag, fom du säg honom i min fammare, fånde jag en rysning, nägon ting kallt. som gig mig genom bjertat. Det war likasom en aning. N — Ia! fade Marguerite med förtwiflan. Sag har fört forgen med mig hwar jag bar warit. Hmadan kommer detta? År det då en sanning, o Gud! att barn W Ida för föräldrars förjeeljer. Leatrir, Veatrit! Det är ide du, fom stall gå i kloster, det är jag; ty det är fäfängt att jag föter lifwet; jag finner iu endaft döden! XXIX. Gn nunneinwigning hos Karmeliterne. 3 Juli månad derefter blef erlebistoven af Paris tallad till det nya karmeliterklostret, för en nunneinwigning, Den lila kyrian war tom och öde. Em