Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1849, sida 1

Article Image
i kontor, dels a utdelningsstållena 00 AAAHHAHAAA33333 sättes på det hårdaste prof. De böhmiska soldaterna trodde tillochmed, att Magyarerne redan framträngt ända till Böhmen! Men icke blott rörande krigsaffärerna och politiska angelägenheterna sväfva soldaterna i det djupaste mörker; de veta icke en gång besked på hvad som föregår i deras egna leder. Oordningen är så stor, att det är omdjligt att i högqvarteret erhålla upplysning hvarken om afdelningarnes stationsplats eller deras styrka. Af dragonregementet Fiquelmont äro 4 squadroner saknade, och sjelfva ryttmästarne veta icke, om de äro fångna, eller deserterade, eller hvar de hålla bus. Nyss inträffadt manskap kan icke erhålla några order och marcherar ofta hela dagen, innan det träffar sin korps. Vid militä-— riska operationer saknas vägvisare med lokalkännedom, ty de inhemska kan man icke lita på. Ett detachement, som skulle begifva sig norrut, stod plötsligt i söder, på andra sidan Donau. De, till Magyarerne öfvergångna kejserliga trupper bära naturligtvis sina gamla uniformer; ännu under furst Windischgrätz befalltes, att de kejserlige skulle till igenkänningstecken bära ett hvitt band, fästadt på schakåen. Snart visste Ungrarne derom, och anlade äfven de hvita banden på schakåerna. Man kan lätt föreställa sig den förvirring, som häraf skulle uppkomma. Medan de kejserlige, så väl befäl som manskap, under förbannelser emot den afdankade fältherren, öfverlemna sig åt en fullkomlig modlöshet, öfvergår magyarernes courage till öfvermod. Enskilta husarer genombryta nattetid förpostlinien, och uppsnappa byte och upplysningar; 18 IIonveds fram— trängde ända till 2 bösskott från Pressburg och blott genom en tillfällighet blefvo de upptäckte och tillfångatagna. Sålunda är hela den desorganiserade hären koncentrerad omkring Pressburg; men om man vill tala sanning, så heter det, hit blef återstoden af kejserliga armåen drifven af Ungrarne. Ehuru ryggen är betäckt genom gränsbergen, högra flanken genom Donau och den venstra genom den lilla fästningen Leopoldstadt, är likväl positionen ingalunda hållbar, emedan manskapet saknar förtroende till sina anförane och blott känner Welden såsom den menniskor uppoffrande bestormaren, hvilken vid Komorn gagnlöst dref folket emot kanonerne. Arm6en felas äfven artilleri, medan Magyarerne förträffligt servera sina talrika kananer, icke genom artillerister, utan genom ingeniörer, techniker och studenter. Änspänningen är å österrikiska sidan redan bristfällig, Ungrarnes anspänning deremot är ytterst både vig och behändig. Att positionen i längden icke kan bibehållas, erkänna äfven österrikiska generalerna, och det var derföre icke i deras ögon tillräckligt, att venstra Waagstranden är besatt och temligen betäckt, utan de afbrände den bro öfver Donauarmen, hvilken för till den första byen på Schittön, och upprätta höga skansar på höjderna. I stället för de utmattade soldaterne användas dervid 1000 arbetare ur folket, men af dem förtjena sig många en god klunk vin och en patriotisk tacksägelse, för det de lemna Magyarerne upplysningar om arbetena. Ungrarne synas äfven alls icke ha för afsigt att angripa Pressburg, utan tastmer upprepa den manöver, hvilken lyckades så väl vid Pesth. De låta sysselsätta den koncentrerade österrikiska armsen genom ett par ströfkorpser, och hufvudstyrkan af armeen rycker under Dembinski, 80,000 man stark, till mähriskschlesiska gränsen ryssarne tilll mötes. Vogel och Barco, hvilka ville inrycka från Gallizien, skola redan vara tillbakaslagna, ett bevis, att den nordliga gränsen och bergstäderna äro starkt besatta och reträtten betryggad. Man kunde icke annars förklara, hvarför Magyarerna icke öfverskredo Waag, då de på många punkter kunde angripa med tio gånger så stor styrka. Också ville de kejserlige redan af fruktan upprifva jernbanan vid Tyrnau, under det Ungrarne äfven gjorde en rörelse tillbaka. Dembinski lär hafva bytt befäl med Görgey, i det den sednare drar sig åt söder och den förre går att emottaga Ryssarne. Ett afgörande slag torde länge låta vänta på sig. XXK. ä, 11 J dre

18 maj 1849, sida 1

Thumbnail