Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1849, sida 2

Läkaren, som tommit närmare, tyetes gilla det. Men, mitt barn, fade M. de Varfondval, återtagande fin faderliga nun, jag mill ide mänta tills i morgon, för att fi höra detta bref. pwem wet dessuton, om jag i morgen ännu sinas här; lat böra! lit höra, fade han, wändande fig till Beatrir. Hit med edert budstap! Ä catrit framtog brefwet. Hon kyssne det oh lemnade det at den jjufe, utan att säga ett ord. Grerwe Varfondwal spratt till, når ban fid brefwet. Twenne tårar föllo ur hang ögon, och en bödlig bletbet bredde fig öfwer hans antigte. — Amelie! Umelie! rerare han med en röst, afbruten af finyftningar, det är ej ni som är brottslig: det är jag. Han 1åg ra utanskriften. Ända dittills hade han näftan alltid warit öfver tygad om sin hustrus brott. Om någet twifwel sökt bestorma hans själ, hade detta ej utan swärighet kunnat winna insieg. Nu wid åjynen af detta bref uvrstod bos bonom en fulltomlig förändring. San tände, att han ej upphört att älska Amelie. — Mina herrar! fade ban med fart röst till läkaren och presten: fom m äger min fusitomliga attning, funnen 3 ju öfwerwara detta brefå lämning. — Ja, ja! fade Beatrir med enthusiasm; allesammans böra weta, att min mor allside war brottslig. — Za, mina herrar; sade den sjute. Min wrede bar alldeles förblindat mig. ö i i Här: fade han, läggande handen på hjertat; här finns en röst, fom beder för madame Parfondval, hwilken jag öfwergifwit! Detta bref mina herrar; det är hennes fifta farwäl. Jag har öfrwergifwit benne, utan att wilja höra henne. Hennes twenne döttrar, Tom ni fer der, de äro äfwen mina; tv i detta bref, som de tomma och lemna mig, skall jag ju finna en upprättelse för deras olydliga mor? Madame Fargiel gid blek fom ett lit intill fin far, och fade helt lågt: — Men, mun far, alla dessa edra wacta tankar och tänslor hänföra er för långt. Ni gör er näftan löjlig. Stall ni då tro på en awinnas ord, fom dod bar bedragit er? Ty det har bon gjort hela fin lefnad igenom, ffall hon nu äfwen be draga er efter fin död, med det föregifwande, till erempel, att dessa twenne flictor äro edra barn. M. de Parfondval betrattade madame Fargiel med harm. Ett uttsyc af bitter smärta wisade fig på hans anlete. Han lade handen på sitt hjerta, och anda. des tungt. — Regine! mumlade han med låg röft; war det ni fom fade detta? Har ni då glömt, att den, bwarom ni få talar, war er mor? Hwad! Ni will twifla på hennes dygd! Ni wagrar att tro på hennes renhet ännu på andra fidan grafwen! .... Ut! Amelie! Amelie ..