Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1849, sida 2

—— Dessa ord woro teclosa, såsom alltid en awinnas ord äro, owars syfte är att hämnak. Madame Fargiel wisste ganska wil, att vrin en ej skulle emottaga dennes wågran ur Maurices mun, utan med mycten förodmjutelse. Skulle det ide ocså, tänkte bon, i sjeljda werket fe ut fom om Maurice woro letasom hemma hos fig, och belt simpelt gåfwe den nyss antomne ett snöpligt afsked! Prins fen, swartjjuk och redan mydet uppretad. fan ej ge na glömma, att de hafwa en hederssak att afgöra fins emellan. Maurice hade swårt för att afsld detta ganffa enkla uppdrag ehuru ban längtade blifwa ästädare, af den scen, hwarwid han sjelf bordt srela en roll. Men han gat fig på förpand det löftet, att ej för mycet underhandla med prins fen. Han mötte honom i förstugan. — Dun berre! fare han. Om jag ej wore här på ssället, srulle jag tala mitt namn; ty jag flår i en wiss ffuld till er för min skogsresa. Men, i dag frall jag åtnöja mig med att saga er, att madame Fargiel ej är ledig för att emottagi er. Ehuru tyse-, ej rrinsen s öfverdriwet negmatisk. Han war en dålig berre öfwer fina pafssioner, fina utbrott af glådje eller wrere. j — Min berre, fade han, det tyds mig att det wore hög tid att wi uppe gjorde, hwiltendera fom stulle blifwa ett hufwud fortare. — RÅ wäl! fade Maurice, wridande fina mustacher. Sagdt och gjordt. 3 morgon tlodan sju, om ni behagar, skall jag med mina twenne sekundanter infinna mig framför flottstornet i Vincennes. — Ri ffall ej behöriwa mwänta på mig länge: fade prinsen trottsigt påsättande sin hatt. Han for ftrart fin Parfondvals sängtammare. Beatrir närmade fig intill fin far. med er, i war wåg. Grefwe dOrbessae gia genaft upp till M. de — Ap det är ni, mitt barn; fade den sjute, som igentände Beatrir. Jag år nära döden; men jag är lyalig att ännu återse er. Beatrir lutade fig öfwer honom, likasom för att kyssa hang hand. Han drog henne sakta intill fig. — Min far! fade hon med rörelse. Marguerite har utan twifwel sagt er, att jag har med mig ett bref ifrån min mor till er. — Ett bref från Amelie! utopade den gamle, med ett uttrya af glädje och smätta. Madame Fargiel sprang fram till fången, och ställde fig mellan fina båda systrar. — Detta bref får ide läsas; fade hon, med en bestämd ton. Allesammans betrattade benne med förwåning, ifynnerhet M. de Parfondval, fom sirängt och frågande blidade på henne. — Rej; fade hon. Man ffall ide läsa detta bref i dag. Min far är för mydet swag, för att jag ffall funna tillåta, att han får denna nya stöt.