Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1849, sida 2

Rarfondval aftettade fina tatar, och föll afmattad tilllala mot bufwudgårde — RÅ wäl! fade han, med aftanandektåmma; om ej ni will tro på hwad er mor kan harwa att råga mig i detta afstedabrer, sa siall jag bedpra er, att jag sjeli rror det. — En, högtidlig tosinad hate utbredt fig I tammaren. Alla tycttes wänta med ångslan. Madame Fargiel mågarerej mera fe vå bwarfen fin far, eller fina syskon eller Maurice. Hon närmade fig läkaren med nedslagna ögon. — Fror ni, min herre; fade hon, döljande fitt ansigte i fin nåsdut; tror ni, att min far fan höra detta bref utan fara? Anfer ni ide det wara omöjligt? Betänk att ni är mig answarig för honom. Låtaren, en bland dessa swagare menniskor, fom ej hafwa nog fivrta till motsiänd, wagade ej emotsåga madam Fargiel. . — RI bar kanske rått, madame: varade h af en för mydet liflig rorelje. Mäadame Fargiel fit dermed luft. Maurice, fom stödd met grefwens bibliothel fått höra denna kom erjation, gid styndjamt intill lätaren, fattade honom med ratt i armen, och fade till honom med min af en man, som ide är wan wid ins wändningar: — Min berre! jag alägger er att gifwa den törflaring, att detta bref bör läsas. Ser ni då ide, att ter stå twenne öfwergifna döttrar, fom wilja återfinna fin far ? Madame Fargiel kastade en wild och hämndlägande blid vå grefwe dOrbessac; men når Mayrice såg läåkaren farkt i ansigtet, besinnade fig denne och sade till grefwinnan: maa tror lilwäl, madame, att detta bref bör låsas få fort fom möjligt. de Parfondval, Jom Iterhemtat fig, bröt i detsamma sigillet till brefwet. tiade en hastig blid öfwer def trenne fidor. Med fina swaga ögon bjöd ban örgaswesatill att fjelf lara det. Han igenkände wäl fin huftrus siil; men bwad hon jade honom i brefwet, kunde han ide fe. Madame Fargiel skyndade fig fram tll honom. Hennes fifta förhoppning hade ännu ide öfwergifwit henne. Hon kunde, om hon fid läja brefwet derunder få tillfälle att efter fin önskan mildra och förringa betydelien af uttrycen. — Man far! jade hon: lät mig få läja. Edra ögon äro för mycket trötta. Det är sannt! jag fan ide låfa; fade M. de Parfondval. Läs då, min dotter! men lat mig fe! återtog han, med en nästan misstäntsam blid. Det är snarare Marguerite som bör läsa det. — Marguerite! sade grefwinnan Fargiel med en förtörnad min. Ja: fade den sjuke med bestämdhet. ratt mildra fin wägran, tillade han: — — Parauerite fall lära; ty hon har fin moders röft. Jag skall wid hennes läsning föresiälla mig att jag ännu bör sjelfwa min stadars Amelie. Madame Fargiel hade ej mera ett enda ord att säga. Hon aflägsnade fig från sängen, nåftan förtwiflad, under det hon med raseri täntte på, buru dum hon mwarit, fom den dag, när hon hade brefwet i fina händer, ej sönderref det och kastade det på elden, hade det octiå måft ste under ett handgemäng med grefwe dOrbessae. Emellertid hade Marauerite med djup wördnad tagit brefwek ur fin fars band. Beatrir, stödd mot sangstolpen, betraftade efter pwarannan fina jystrar, den iutoch Maurice. Denne sednare bade närmat fig henne, men gaf tillika med en sorgnat leende blid aft på den blefa och förtwiflade madam Fargiel. Fame Fargiel hade gått och fatt fig nära intill faminen bredwid läkaren och presten. — När allt tommer omkringi fade hon, seende på den lilla möbeln. fom stod wid fenstret; när allt kommer omkring, sinnas här niohunsdradetusen fra nes,f om ide skola blifwa delade. Maraquerite iom ftod wid sänghufwudgärden, föll aktningsfullt på tnå, för att i den fräll läsa fin moders bref. — Ä LO Jäfe fn a sköna, iunder ett till forgdrägt passande dot höljda anleet Det tan wara allt att frukta