Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1849, sida 1

Article Image
els i Hr N. J. Gumperts boklåda. UU ren På satt DLUKII91! 2 längre skulle låta sig nöja med ett vapenstillestånd, sådant som det i Malmö afslutade, hvilket icke ens hade trädt i kraft och hvars fortsättning utöfver den bestämda tiden måste vara ej blott ytterst vådlig, utan äfven komprometterande för den danska kronans anseende, likasom de förenade rikenas eget anseende högligen hade blifvit komprometteradt, genom det hån och det förakt, som mot dem blifvit ådagalagde, förmedelst det idkeliga brytandet af den af deras regering bemedlande öfverenskommelse. Hela verlden känner, att det i Malmö afslutade vapenstilleståndet aldrig från Tyskarnes sida blef uppfylldt. Deputerade från upprorsminnen i hertigdömena emottogos i frankfurterförsamlingen, hvarigenom freden prejudicerades. Den utlofvade ersättningen för Tyskarnes i Jutland begångna rån afhördes aldrig, oaktadt Danskarne genast till Tyskarne, på sätt traktaten föreskref, utlemnade de af dem uppbringade fartyg och laster till ett värde af flera hundra tusen riksdaler. Interimsregeringen i förföljde på alla möjliga sätt de danskt sinnade i Slesvig, utskref i danska konungens namn krigsskatt mot Danmark, plundrade innebyggarne, anlade fästningar, inlät sig i förhandlingar med den upproriska landtdagen, förnyade de lagar, upprorsregeringen stiftat, hvilka icke allenast prejudicerade freden, utan äfven stredo så väl mot vapenstilleståndets uttryckliga bestämmelser, som äfven mot hela dess innehåll och syfte. Slesvigarne nödgades underkasta sig de svåraste förödmjukelser, det mest hårda materiella förtryck; en terroristisk regering herrskade i Slesvig, hvilken på det strängaste och obarmhertigaste förföljde hvar och en, som vågade låta undfalla sig något yttrande af fosterlandskärlek och trohet mot Danmarks konung. Under så beskaffade omständigheter kunde Danmark icke längre fortfara att erkänna detta laglöshetstillständ såsom lagligt, icke en gång såsom faktiskt beståändande. Hade Danmark dröjt längre, så hade de trogne Slesvigarne helt och hallet måst misströsta om deras konungs vilja att understödja dem och i sin förtviflan nödgats öfverlemna sig åt fienden. Härtill kommer, att Tyskland helt uppenbarligen sökte att draga ut på tiden med fredens afslutande, dels för att försvaga Danmark, som nödgades hålla största delen af sin här på krigsfot, och hvars kredit nödvändigt måste lida af ett sådant sakernas prekära tillstånd, dels för att ordna sina egna angelägenheter och sålunda med så mycket större eftertryck en gång kunna fortsätta kriget; dels ock för att kunna begagna åtminstone en del af den blidare årstiden till bedrifvande af sin handel och sjöfart. Då det nu var både tydligt och faktiskt bevisadt, att fienden anlade försvarsverk, i Slesvig höll en större krigsstyrka, än. öfverenskommet var, tillät de upproriske att utskrifva och pressa de danske undersåtarne till soldater och sände sina officerare att dressera desse, så skulle fortsättningen af ett sådant sakernas tillstånd vara förenad ej blott med största våda, utan äfven strida mot Danmarks egen värdighet, hvars upprätthållelse var af så mycket större vigt, som dess moraliska och historiska rätt ger det en stor styrka i Europas upplysta opinion. Danmark var imellertid benäget att ingå på ett nytt vapenstillestånd på billiga vilkor; men, såsom man vet, strandade alla underhandlingar derom på Tyskarnes envishet och orättmätiga fordringar. Visserligen var den gifna betänketiden kort; men ej kortare, än att den kunnat räcka till, så vida det varit Tysklands upprigtiga mening att träffa en på rättvisa och billiga grunder fotad öfverenskommelse. För öfrigt hänvisa vi, hvad beträffar denna punkt, läsaren till hvad Morning Chronicle och Journal des Debats samt, efter dem, svenska tidningar, derom haft att berätta, äfvensom till lord Palmerstons meddelanden i underhuset, af hvilka det tydligt och klart synes, att Tysklands ombud obetingadt förkastadt Danmarks ultimatum. Huru lord Palmerston i denna fråga betedde sig, är så allmänt bekant, att det ej här behöfver upprepas. Skulle imellertid någon ytterligare vilja taga kännedom derom, så hänvisa vi honom till 2 FR AA AR ZJJiIa3

15 maj 1849, sida 1

Thumbnail