Från norr till söder frihetskymnen ljudar, Despoten bäfvar bland sin legda tropp, Ty likt Titaner folken träda opp Ått vrida viggen från Olympens gudar. Ej dessas blirt är som Kronions stark, Ej tyngden af ett Pelion och Ossa Skall nu mer jordens djerfra söner krossa, De lärt sig jaga i en kunglig park. Den jagten ock är värd sin Iliad, Hell derför ljusets stolta riddarskaror, Som, modigt lekande med dödens faror, Mot stål och kulor glade dra åstad! Var friheten förpantad, eller såld . Utaf hofsmickrare, vid slaftjenst vana, Den vecklar åter ut sin segerfana, I trots af despotismens list och våld. Hvad som är evigt, kan ej dö; det skall Sin seger fira — ej ideen går under — Och utur stormupprörda böljors svall De vinka oss, vår frihets ljusa lunder. Om vi e hinna dem, — en annan tid Sin vårfest skall i deras skugga fira, Och undan bränningarnes vilda strid Med eklöf och oliv sin hjessa sira. Derför, framåt, J ljusets riddersmän! Hvad stort, hvad skönt J tänkt och handlat hafven Ur eder aska, sen den gomts i grafven, För efterverlden skall uppblomma än! H. B-n.