Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1849, sida 1

3— Hamilton skulle förtvifla öfver att kunna inpassa återstoden af densamma i ett loftal vid nåstinstundande riksdag. Regeringen skulle nemligen då hafva förhastat sig, lupit i ogjordt väder, såsom det i ett svenskt talesätt heter, när man fjeskar åstad att göra någonting rigtigt stort, som man sedan ej mäktar åtadkomma. Den skulle följaktligen hafva kastat stridshandsken, utan att, i fall så påfordrades, vara säker om Englands och Rysslands kraftiga medverkan att bringa striden till en både för Danmark och de förenade rikena lycklig utgång. Med svenska regeringens långsamt mognande öfvertygelse låter dock näppeligen ett dylikt förhastande sig förena, likasom det knappast är tänkbart, att den, med sin kända undfallenhet för de stora makterna, skulle hafva till Preussen aflåtit en så krigisk förklaring, som den ofvan åberopade, utan att förut hafva inhemtat kabinetternas i S:t Petersburg och London tankar derom. Man kan sålunda icke gerna antaga annat, än att de gifvit sitt bifall till densamma; men då stöter man på en ny oförklarlighet, nemligen den: hvarföre ej Sverige, i förening med begge dessa kabinetter, äfven nu söker att verka till förmån för Danskarnes goda och rättvisa sak, hvilken dess regering dessutom sjelf öppet erkänt vara ytterst nära förknippad med hela Nordens ära och sjelfständighet. Det kan väl vara möjligt, att svenska regeringen redan så gjort, ehuru den icke kunnat någonting uträtta; men om så vore förhållandet, kunna vi icke finna något giltigt skäl, hvarföre denna misslyckade negociation hålles hemlig, helst Regerin-gen genom ett dylikt förhemligande äfventyrar sin aktning både hos det svenska, norrska och danska folket. vore svenska regeringen sviken i sina I förhoppningar på sina bundsförvandter, så borde vanäran deraf drabba dem; men icke henne. (Forts.) — Y— ——ä— —