Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1849, sida 1

ra vore förknippade med dess; som om inga fa1 18 I OT AN. ds GMUIILIDCLI1S Ö00EAAU4 iälörn rtaAA nom landet, som i Danmark, samt yttrade sig vara öfvertygad om, att samma hedrande anda skulle lifva hvarje svensk och norrsk krigare, i händelse H. M:t skulle finna sig föranlåten, att, ill Nordens ära och sjelfbestånd, anyo kalla dem under vapen. Hans Majestät skulle säkerligen allrig hafva tillåtit sig begagna dessa uttryck, om ej H. M:t insett, att framtida händelser kunde inträffa, som för H. M:t gjorde det nödvändigt, att, på grund af de motiver, som Högstdensamme i sin till Preussens monark aflåtna deklaration uppgifvit, ånyo sammandraga sina härar för att ila sin af öfvermakten hotade granne till undsättning. — Nu hafva verkligen sådana, af H. M:t anade händelser inträffat: Preussiska trupper och rikstrupper hafva ånyo ockuperat hela Slesvig, med undantag af ön Als; de tyska fanorna vaja rundt omkring på Dippels starkt befästade höjder; ett infall har gjorts i Jutland; en del af Kolding (hvilken stad ännu i denna stund innehafves af Tyskarne) ligger i ruiner; Sonderburg och de danska befästningarne vid Als-sund hafva hvarje I ögonblick att befara ett bombardemang, och Tyska generaler hafva icke otydligt låtit förstå, att de under deras befäl stående strupper kunna vara att förvänta på flera andra ställen, än i Slesvig och Jutland. Under så beskaffade förhållanden, hvad ämnar vår Regering att göra iär?.... I Förlidet år vid ungefär samma tid visste man det; j nu icke. Motiverna att komma våra danska bröder till bjelp äro, såsom förut blifvit nämndt, deI samme, eller ännu mera starka; men ingenting, som antyder en intervention till Danskarnes föri mån, afhöres, hvarken från Sveriges, eller de gaI ranterande makternas sida. Danmark är helt och hållet öfverlåtet åt sina egna, otillräckliga krafter, prisgifvet åt en öfvermodig fiendes våld och god. tycke. Det ser ut som om Sverige och Norrige nu allsicke hade något med det gemensamt; som om vår egen oafhängighet och sjelfbestånd ej mej ror mera hotade oss från de tyske inkräktarnes sida. — Huru kan detta stå tillsammans med den i fjol högtidligt aflåtna deklarationen, med de stora krigsrustningar, som då gjordes, med de yttranden, som då både i tal och skrift fälldes af just den Regering, hvilken nu, såsom det tyckes, förblifver en helt och hållet overksam åskådare af det brodermord, det landsoch folkrån, hvilka midt för dess ögon bedrifves?.... Ettdera måste lögnen och falskheten, eller sanningen och redligheten, hafva förestafvat den oftanämnda deklarationen. Hafva de förstnämnde dikterat densamma (hvilket vi för vår del afsky att tro) så är den åra, Svenska regeringen skördat af sin förställningskonst och som kostat svenska folket 2 millioner riksdaler banko, visst icke afundsvärd. Är den åter dikterad af de sistnämnde — hvi stå de ej då vid sina ord? Hvi tillåta de, att den svage, på hvars sida rättvisan är, trampas under fötterna af en fräck öfvermakt? Hvi uppbjuda de ej allt, hvartill klokhet, tillgångar och mannamoå kunna råda, för att skynda till den förtrycktes bistånd! Hvi låta de vår sjelfständighet hotas af en öfvermodig fiende, utan att söka hejda hans förmätenhet? — Kunde och borde detta göras förlidet år vid denna tiden; hvarföre icke då äfven nu? — Den skandinaviska halfön, säger man, kan och bör ej kasta sig in i ett vidtutseende krig, ett krig, som utan någon nytta skulle kosta folken dess söners blod och dess mödosamt förvärfvade sparpenningar.: — Nå väl! besinnade man äfven allt detta i fjol vid samma tid af året? Vägde man då sina handlingar och sina ord på guldvigt? Eller ville man blott visa sig,skörda en tvetydig ära, fägna sina ögon med några militäriska evolutioner, vinna en del penningar till prydnad åt sin käpphäst och sedan, liksom snäckan, draga sig in i sitt skal, glad öfver att, si mulakern så oändeligen väl lyckats? De invigde må svara härpå; vi kunna det sannerligen icke. Ännu ett skäl till Regeringens ifver i fjol och overksamhet nu skulle väl kunna uppletas; men sdet är af den beskaffenhet, att, om det antoges vara grundadt, skulle dess riksbekanta Malmö-ärs derigenom blifva så kringskuren, att sjelfve grefve