Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1849, sida 1

2 :23 — nungens af Danmark väpnade styrka, och att kandla gemensamt med denna, uti det helt och hållet defensiva ändamål att motsätta sig hvarje infall eller landstigning från de tyska truppernes sida. Konungen läter, uti sådant afseende, en eskader utlöpa från Carlskrona och sammandraga trupper på sina gränsor. Omständigheterna komma att afgöra de befallningar, som de kunna komma att erhålla, och huruvida de skola inskeppas för att till H. M. konungens af Danmarks stater öfverföras. Dessa åtgärder, förestafvade af omsorgen för eget sjelfbestand, hvilkas på rättvisa och billighet grundade anspråk icke lära kunna misstydas, hafva ingen offensiv egenskap, och kongl. preussiska regeringen skall öfvertyga sig, att de icke blifvit vidtagna förr, ån sakerna kommit till en utveckling, hvilken icke medgaf att de förenade rikena stillatigande kunde åskada en beklagansvärd strid, som mer och mer närmade sig till deras egna gränsor och inverkade på deras mest maktpåliggande förhållanden. v Konungen hyser en upprigtig önskan, att den bedröfliga misshällighet, som emellan Danmark och Tyskland uppstått, genom vänlig öfverenskommelse måtte kunna biläggas, och H. M. har icke förlorat hoppet att se mellan dessa länder återställdt det goda förhållande, som är lika oundgängligt för deras ömsesidiga interesse. Konungen skall alltid finnas beredvillig att medverka till en fredlig, samt på rättvisa och billiga srunder uppgjord förlikning. För att ernå detta mål, vore nödvändigt att fiendtligheterna på båda sidor inställdes, och att underhandlingar öppnades, under bemedling af de makter, hvilka genom deras läge eller deras politiska förbindelse äga den önskan och den rättighet att mellankomma till beredande af fred om ett ömsesidigt godt förstånd. Så lyder denna vigtiga urkund, af hvilken man finner: n) Att den af Tyskland Danmark päförda striden är af den beskaffenhet, att den nödvändigt måste ådraga sig de förenade rikenas regerings omsorgsfulla uppmärksamhet. h) Att denna strid ätföljes af faror, som hota störa den politiska jemvigten här i Norden. c) Att denna strid hotar ej blott Danmarks, utan äfven de förenade rikena Sveriges och dan dess regering och innebyggare icke stillatigande och overksamma kunna se den närma sig deras gränsor. d) Att följaktligen omsorgen för eget sjelfbestånd gör det nödvändigt, att de sistnämnde begge staterna rusta sig till att försvara en granne, med hvars välgång och sjelfständighet deras segna politiska bestånd och deras egen oafhängig; het äro oskiljaktigt förenade. I e) Att Sveriges och Norriges konung högtidligen lofvat, att alltid finnas beredvillig att medverka till en på rättvisa och billiga grunder uppgjord förlikning. Det kan och bör icke antagas, att H. M:t till Preussen och öfriga tyska förbundsstaters makter aflät denna deklaration utan att förut noga hafva öfvervägt så väl motiverna till densamma, som alla dess möjliga följder. Hvad de förra beträffar, så kan ingen sundt tänkande och opartiskt dömande menniska neka, att de ju äro grundade på esanning och rätt. Hvad de sednare åter vidkommer, så ligger det i sjelfva ; sakens natur, att de icke samt och synnerligen kunde beräknas; men att den makt, som aflät deklarationen, detta oaktadt, var beredd att underkasta sig dem, hvilka de än månde blifva, och det ej blott då för tillfället, utan äfven framdeles, när de i Malmo plägade underhandlingarne icke förde till — något annat resultat, än ett sju månader längvatt rigt vapenstillestånd, hvilket dessutom för Danmark visat sig vara mera skadligt, än gagnande. so Att H. M:t Konungen sjelf sett saken ur samma at synpunkt, är tydligt och klart af de skrifvelser — som H. M:t, kort före sin afresa från Malmö, lät utfärda till svenska och norrska armserna, och i hvilka H. M:t förklarade sin synnerliga tillfredsställelse med truppernes förhållande så vä ev Norriges sjelfständighet och oafhängighet; hva.— As re